…tänkte jag för en gångs skull fortsätta på en tidigare spalt; den från augusti där jag beklagade förekomsten av haverister inom vänstern. De som älskar att ta plats med sina egna käpphästar.
Egentligen är haveristerna en underart inom vänsterfamiljen mötesschabblare. Kusinen heter arrangemangus tristus och kan enkelt identifieras på budskapet i inbjudan: ”kom på fackligt nomineringsmöte” (varför?), ”ta chansen att påverka” (tack, men vi har redan försökt) eller ”föreningen är vårt gemensamma ANSVAR, smit inte, syndare!” (jaha, men uteslut mig då).

Och om någon, trots detta, tappert ändå närmar sig lokalen möts man av tre andra deltagare varav två från styrelsen, dålig ventilation, att ingen presenterar sig, blaskigt kaffe, obekväma stolar och noll kulturinslag.
Ledsen vänstern. Det moderna konsumtionssamhället erbjuder tusentals aktiviteter med minsta motståndets lag som gemensam nämnare. Slösurfa på nätet, äta färdiglagat, ligga i tv-soffan… allt är mer lockande än att genomlida mötestristessen.
En del kanske går mellanvägen söka undvika organisationsharvande till förmån för datarelaterad snabbpolitik. Det erbjuder i alla fall mindre uppenbar tristess och någon slags respons i stunden; och kan också få understöd av postmoderna ”vänster”teoretikers pladder om nätverk och myller.

Men e-postrundgång har aldrig förändrat världen, nätdebatternas bidrag till offentligheten är bara att vidga ramarna för hur osaklig och oförskämd det är möjligt att vara, och konsensusbeslut i lösa former leder bara till ineffektivitet och senare tolkningstvister.
Så vi kommer inte ifrån mötets centrala roll. Det är där människor får smaka på medborgarrollen fullt ut; i den jämlika interaktionen med andra.
”Väl genomförda möten” eller ”vi har en egen föreningstrubadur” borde finnas med i alla vänsterrörelsers stadgar, strax efter syftesparagrafen.