”Det är viktigt att göra sin röst hörd i Bryssel”, ”utanför EU skulle vi bli marginaliserade”, ”är vi med i EU kan vi vara med och påverka”. Citaten är hämtade från miljöpartiets medlemsomröstning om att slopa partiprogrammets utträdeskrav. I skrivande stund är det inte klart vilken väg medlemmarna valde, men redan i debatten har det varit tydligt att en stor och namnkunnig andel är beredda att vända ut och in på sig och använda samma usla argument som de själva för några år sedan pulvriserade i debatterna.
Detta kan man se som en instruktiv bild av vart det kan barka hän för ett parti som sätter makten främst av allt och är beredda att göra sig av med varje princip för att erkännas som ”trovärdiga” av politikens linjedomare. Prioriterar man på ett sådant vis under en längre tid försvinner snart grundläggande idéer och värden från dagordningen, och på så sätt kan partiet kollektivt glömma vad en tidigare central fråga egentligen handlade om.
Idag säger sig ledande miljöpartister vilja ”omforma” unionen ”istället för att vända den ryggen”. Det låter kanske konstruktivt. Men det förutsätter en helt annan verklighet än den föreliggande och blir därför en lögn. EU är inte, har aldrig varit, en neutral arena som kan ges olika innehåll och riktning av nya politiska majoriteter. Det är tvärtom en konstruktion som – mycket framgångsrikt – har till syfte att minimera folkviljans betydelse. Tre ignorerade folkomröstningar på tre år – så går det för fantasierna om att ”omforma” unionen i verkligheten.
Miljöpartisterna borde veta bättre än att låna sig till samma illusioner som folkpartiet och centerpartiet saluförde i sina ”EU-kritiska” profiler i förra parlamentsvalet.
Bakom den föreslagna omsvängningen ligger en felbedömning av opinionen. För svenskarna gillar fortfarande inte EU. I förra valet surfade Junilistan in i parlamentet på blotta ryktet om EU-motstånd. I kommande val lär Sverigedemokraterna ta motsvarande mandat, medan miljöpartiet parkerar sig i det ”trovärdiga” och löjliga mittfältet.
Miljöpartiets utveckling är ett problem för svensk politik. En gång i tiden var de nödvändiga systemkritiker som tvingade alla etablerade partier, inklusive vänstern, att förhålla sig till en ny – helt central – frågeställning. DÅ påverkade de dagordningen. Idag offras den sista kvarvarande förmågan till systemkritiskt tänkande på Erikssons och Wetterstrands taktikaltare.
Miljöpartiet har blivit fullkomligt ofarligt. Patetiskt. Ett parti som alla andra.
