Regeringen Reinfeldt har just genomfört sin tredje omgång av skattesänkningar. När den kommenteras av SVT:s KG Bergström är ”de arbetande” vinnarna på budgeten – (medan studenterna och de arbetslösa ”förlorar”). Enligt DN:s Henrik Brors skall skattesänkningarna ”vinna tillbaka mittenväljarna” (läs: medelklassen) till de borgerliga partierna. Men det är någonting som inte riktigt stämmer. Det är dystra eller likgiltiga ansikten som återkommer i tidningarnas enkäter.

Till viss del beror det på fördelningen av skattesänkningarna. Det är inte troligt att en lärare med en snittlön på 25.000 kronor idag är glad åt sina 324 kronor mer i månaden eller att en sjuksköterska med snittlön 22.000 yvs över 200 kronor mer. Båda vet att en marknadschef med snittlön på 50.000 kronor får 1.116 kronor. Få av dem jublar över att regeringen kastar pengar efter dem som redan har för mycket.
Men de arbetande i Sverige förstår också samhällsekonomi betydligt bättre än de som dagligen kommenterar den. Till exempel känner de till sambandet mellan sin egen – de arbetandes – ekonomi och sina universitetsstuderande barns – studenternas. Och de har kunnat konstatera att ungen som går på universitetet aldrig får pengarna att gå ihop. Än värre förstås om avkomman istället är arbetslös. Så tvingas de göra den omfördelning som regeringen vägrar: skjuta till pengar till sina unga. Och ekvationen vinnare/förlorare ser genast mer tveksam ut. Ekonomin hänger ju ihop. Det förstod också Fredrik Reinfeldt innan han blev statsminister. Därför deklarerade han på moderaternas partistämma 2005:
”Det finns en skugga bakom varje skattekrona /…/ Den matchar en utgiftsminskning, en besparing, som någon i vårt samhälle kommer att känna av effekten av att vi genomför.”

De arbetande i Sverige känner väl till den här baksidan. De som jobbar i skolor vet att arbetsmiljön på många ställen är usel. På nära tre av fyra skolor är luftproblemen så allvarliga att personal och elever får besvär med till exempel trötthet, huvudvärk och heshet, enligt en undersökning av skolmiljön som Boverket och Energimyndigheten har gjort.
De som arbetar i sjukvården vet hur det lät under Kommunalstrejken och alldeles nyss under vårdstrejken: Det finns inga pengar till lönelyft. Nu har man, på grund av löneläget, problem att rekrytera personal till ett yrke som det inte satsas på. För läkarna, å andra sidan, är lönerna attraktiva, men eftersom Sverige inte har tillräckligt många platser på läkarutbildningar, tvingas läkarstudenter utomlands för att studera, samtidigt som flera landsting har akut läkarbrist.

På ingetdera av ställena är några hundralappar i skattesänkning en lösning. Huvudvärk botas inte med de 324 kronor som gymnasieläraren får. Brist på yrkets framtidstro avhjälps inte med 200 kronor för sjuksköterskan.
De arbetande känner till en hel del annat om Sverige. De vet att klimathotet är reellt, och de vill se insatser. Men den storsatsning på höghastighetståg som de vill se är alldeles ”för dyr”, precis som storsatsningar på kollektivtrafik. Den enda aktör som kan klara av den typen av investeringar, staten, har valt att sänka skatterna istället.

Sverige är ännu ett av alla länder som långsamt stryper kranen till den offentliga sektorn, och låter pengarna flöda över till privat konsumtion. Det innebär att det byggs fler köpcentra och färre skolor som klarar kraven på en god arbetsmiljö. Det innebär att det inte blir något höghastighetståg – däremot kan marknadschefen åka på några utlandsresor till.
Som en symbolisk tillfällighet öppnade det första helprivata barnsjukhuset Martina i Stockholm, samma dag som Anders Borg presenterade sin budget. Här kan man nu köpa sig förbi kön av patienter. Inga av de borgerliga partierna vill kännas vid ansvar för sjukhuset. Men Martina är en direkt konsekvens av att den offentliga vården underfinansierats. Sverige är ett land där det finns ”förtroende för statsfinanserna”, som Anders Borg gärna talar om, men till priset att förtroendet för sjukvården inte upprätthålls. Över ingången skulle man kunna skriva några ord av Fredrik Reinfeldt:
”Det finns en skugga bakom varje skattekrona /…/ Den matchar en utgiftsminskning, en besparing, som någon i vårt samhälle kommer att känna av effekten av att vi genomför.”

Och om ni, kära kommentatorer, nästa gång undrar över varför Sveriges arbetande och medelklassen obegripligt nog inte jublar över skattesänkningarna, notera skuggan över deras ansikten.

/Aron Etzler