Det går ett spöke…
Undertecknad hade förmånen att få se ett litet utdrag ur pjäsen Det kommunistiska manifestet, som Teater Tribunalen och Teater Galeasen snart sätter upp i Stockholm.
– Det är en optimistisk text och jag vill ta vara på den optimismen, i en tid som det är lätt att bli deppig i, säger regissören Richard Turpin.

Premiären har skjutits fram något, eftersom tekniken inte hann bli säkerställd, men Turpin vill inte avslöja några detaljer om de tekniska effekterna. Hur gör man, för att sätta upp en pjäs som bygger på Kommunistiska manifestet?
– Man tar fram sin lekfullhet och sin musikalitet och börjar improvisera. Försöker skapa rum för ett lustfyllt och kanske något krävande samtal.
Idén till pjäsen har funnits sedan flera år hos Turpin och konstnären Dror Feiler.
Samarbetet med Galeasen är kul, säger Turpin, och gör dessutom att man har råd med en större ensemble.

De har använt flera olika utgåvor av Manifestet. Bland annat den senaste, som utgavs 2004 av bokförlaget Nixon.
– Vi har också gått till originalet för att se vad som är bästa sättet att uttrycka sig på, säger Richard Turpin.
– Vi har väl använt alla utgåvor utom den första svenska, Götreks. I stället för ”Proletärer i alla länder förena er”, står det i den ”Guds röst är folkets röst”. Vi har tittat lite i den men vi använder den inte.
Förutom de tekniska svårigheterna har utmaningen varit att hålla publikens intresse uppe, för en text som, som Turpin säger, inte är självklart scenisk.
– Som litteratur är den många gånger fantastisk, men även god litteratur gör sig inte alltid på scen. Så det gäller att hålla uppe publikens intresse och nyfikenhet. Förhoppningsvis tycker publiken att det blir roligt att anstränga hjärnan lite grann.

Richard Turpin tror att pjäsen kan få publiken att känna sig upplyft.
– Få inspiration och inse att man lever i en föränderlig tid och att människan är en föränderlig varelse helt enkelt.
– Jag vill ingjuta revoltlusta i publiken.