…finns det inom vänstern en människotyp som vi borde göra oss mer medvetna om. Vi kan kalla honom haveristen.
Haveristen är den som går på ABF-seminarier, ser till att vara först med att ta ordet när frågestunden börjar, och sedan håller ett långt föredrag som efter 30 sekunder har lämnat ämnet. Ska du inte ställa en fråga? undrar moderatorn försynt men haveristen babblar friskt på.
Haveristen dyker upp på föreningsmöten och öser ur sin privata bitterhet.
Mot samhället, mot någon partikamrat som gjorde något fel 1994. Det är ju viktigt att låta folk få veta sanningen så att ingen gör sig några illusioner.

Haveristen tar sig rätten att recensera och karakterisera sina kamrater, gärna så att de hör. För vi ska ju veta vad någon egentligen står och går för. Haveristen dyker numera med glädje också upp på nätet, och översvämmar bloggarna med invektiv. Haveristen ser till att gemensamma politiska processer fastnar på småsaker. För djävulen sitter i detaljerna.
Makten gnuggar nöjt händerna. Makten behöver inte människornas aktivitet utan bara vårt passiva icke-motstånd. Vänsterns rörelse bygger på att vara många, att vara tålmodiga och att kunna hoppas. Att kunna glädjas åt ett steg framåt, hellre än att beklaga att man kunde ha tagit två steg till.

Tyvärr, vill jag hävda, finns samtidigt ett ideal om ”homo politicus” inom vänstern. En tanke att alla alltid klarar att skilja på sak och person, och att vi därför har råd att slarva med orden.
Jag vill nog påstå att den socialdemokratiska kulturen, där jag nu vistats i fyra år, vårdar varann på ett bättre sätt. Lite dummare, lite mindre briljant, inte alltid logisk och stringent, men mer medveten om att det handlar om människor, som kan vara sköra.
Och eftersom vi inte har något annat än vår solidaritet, som Roffe Wikström sjöng, borde fler fundera på att emellanåt hålla käft.