FÖR ÖVRIGT… … är många av de könsmässiga orättvisorna oförtäckta. Lönenivåer, arbetsdelning och våldsstatistik talar sitt entydiga språk. Men det finns aspekter av könsmaktsordningen som inte lika enkelt exponeras i statliga utredningar.

Ibland har jag försökt förklara för en och annan manlig vän hur det känns att röra sig i samma rum som till exempel en manlig kollega och uppleva att man är skyddslös, att hela ens kroppsliga integritet sätts på spel av en enda subtilt lysten blick. Att det inte är en rädsla för handfast våld utan någonting helt annat. Någonting med gränserna kring ens kropp. Det brukar vara svårt för män att förstå.

Betty Friedan kallade det ”problemet utan namn” och Sheila Rowbotham undrade hur man ”organiserar sig kring en känsla”.
I en främmande kultur framträder saker tydligare. När jag var i Indien blev jag upplyst av medsystrar om att många män hade för vana att i bussträngseln ställa sig väldigt nära en kvinna, kanske bara ”råka” vila ett finger mot hennes arm, som ett medvetet sexuellt närmande. Strategin var att den berörda kvinnan, framför allt om hon var utländsk, skulle ha svårt att avgöra om det verkligen var ett medvetet närmande eller bara vanlig trängsel.
Jag upplevde situationen vid flera tillfällen. En gång satt jag mitt emot en man och inledde ett trevligt samtal. Det var trångt och han hade sitt knä mellan mina. Under kanske en timma satt jag och grubblade på vad det där knäet skulle betyda. Jag sa inget.

För mig utgör den där situationen en destillerad bild av kvinnans belägenhet. Problemet som man inte ens är säker på är ett problem. Problemet utan namn. Mer elementärt för könsmaktsordningen än några löneskillnader, enligt min mening.
När jag berättade om bussupplevelsen för min Indienvana väninna sa hon: ”Om det kändes som att det kanske var något så var det med största säkerhet det. Lita på din känsla.”