REPLIK En historiker måste kunna differentiera och prioritera. Föreställningen om ett ”antisemitiskt bakgrundsbrus” i 1930- och 40-talets Sverige behöver, hur empiriskt belagd den än anses vara, testas mot andra iakttagelser som har gjorts rörande denna period. Kort sagt: var detta oljud ett dominerande brus, eller översköljdes det av andra röster eller körer av röster? Var det en förstastämma eller ett gnissel?

För att kunna påstå att det ”antisemitiska bakgrundsbruset” var så pass starkt att en normal svensk – för att inte tala om politiskt medvetna, aktivt antinazistiska medborgare i främsta ledet (Erlander, Möller!) – inte kunde undgå att ge uttryck för detta i sina ståndpunkter, måste historikern ha gjort eller kunna stödja sig på en syntes av det andliga, intellektuella och mentala landskap som förelåg vid den aktuella tidpunkten. Någon sådan syntes vet jag mig inte ha tagit del av, högst troligt därför att den återstår att göra. Och detta är den allvarliga svagheten i Mikael Byströms resonemang.

Vad som har gjorts är mer eller mindre briljanta analyser av delkulturer – eller deldiskurser – i det svenska samhället. De kan inte tas som adekvata belägg för det svenska samhällets totala komplexitet. Byström redogör inte för om han avser marginalföreteelser eller en huvudfåra. I till exempel Bo Bergmans stora författarskap finns det en dikt (Häxmästaren, samlingen Gamla gudar) som på ytterst oklara grunder har ansetts vara antisemitisk. Var alltså även Bergman, denne antinazist, diktaturgisslare, denne beundrare av Spinoza och Georg Brandes, offer för det Byströmska bakgrundsbruset? Kanske. Min gissning är att han hellre lyssnade till andra tongångar.
Jag skulle anse det som ytterst sannolikt – och värt en eller annan fundering, kanske rentav en studie av en fackhistoriker – att det i Sverige, åtminstone efter 1933, förmodligen också dessförinnan, har varit diskrediterande att uttala sig antisemitiskt och att man därför har undvikit att göra det, om man har velat bli tagen på allvar. När godsägaren Otto Wallén i den svenska riksdagens flyktingdebatt 1939 säger sig vara stolt över att kallas antisemit, är han helt ensam i kammaren. Isolerad. Han får inget instämmande. För en ämbetsman i karriären har misstanke om antisemitism varit en black om foten. En offentlig person som luftade sitt eventuella judehat blev varken trodd eller betrodd. Detta är i vart fall en välgrundad hypotes som borde kunna prövas i en syntetiskt anlagd framställning av svenskt 1900-tal. Det är troligt att det behövs mer grundforskning för detta.