FÖR ÖVRIGT… … är det inte utan skadeglädje som jag konstaterar att jag haft rätt – igen. Bostadspriserna i storstäderna faller, den naiva tron på att den lägsta räntenivån i mammaminne ska vara för evigt har gått i kras. Bostadsmarknaden i USA har redan havererat och resten av västvärlden står på tur. Häromveckan kunde vi läsa det första reportaget om familjen på Lidingö som inte kunde bo kvar i sin bostadsrätt på grund av den senaste tidens räntehöjningar.
Visst är det som vanligt ofta fel folk som drabbas. De rika, som körde ned delar av sina sparkonton i en billig bostadsrätt i något attraktivt innerstadsområde i slutet av 1990-talet, klarar sig alltid. Det är som vanligt de som kom in i slutet av bubblan, de som drogs med av okritiska journalister och falskt objektiva banktjänstemän och mäklare, de som belånade sig över alla säkerheter som drabbas hårdast.
Jag vet allt det där men anser mig trots allt ha rätt att glädjas – inte minst åt att slippa tjatet.
Jag har hört dem på fester och i fikarum i flera år nu. Varje gång jag sökt lägenhet – och tiden däremellan – har jag fått höra att jag är näst intill obegåvad som inte köper en lägenhet i stället. ”Då betalar du bara till dig själv”, har jag fått höra av en journalist på hyresgästföreningens tidning, vänstergängare och arbetskamrater (att det i verkligheten är till banken man betalar som låntagare torde väl bli uppenbart för var och en av dessa idag). De har röstat för att ombilda allmännyttiga fastigheter till bostadsrätter för dem som har råd. De har kalkylerat med vinst den dag det blir dags att sälja med överpris till någon i stort behov av bostad. Och de har motsatt sig behandlingshem och boenden för dem som hamnat fel, av rädsla för att den egna bostadsrättens värde ska justeras något nedåt.
De har gjort det svårare för alla bostadssökande att få en lägenhet till rimlig kostnad och de har spätt på den inflationsbrasa som kommer bakom nästa krök. Det ger mig rätt att glädjas idag.