Radovan Karadzic har gripits och ska ställas inför krigsförbrytartribunalen i Haag. Den forne bosnienserbiske ledaren med vansinnig blick och apart utseendeförändring som förklädnad, lämpar sig utmärkt som en projicering av ondskans ansikte från det brutala inbördeskriget i Bosnien.

Det är helt klart att Karadzic är en krigsförbrytare och har mycket att stå till svars för. Men att demonisera honom som person skymmer de sammanhang som gjorde honom möjlig, och riskerar att vi blundar för att det finns fler som man kan avkräva ansvar för tragedin i Bosnien.

Den jugoslaviska statsbildningen efter andra världskriget var ett konvenansäktenskap, och vars existensberättigande i hög grad byggde på en omfördelningspolitik. De rikare republikerna avstod en del av sin inkomst till de fattigare, i gengäld åtnjöt de fördelar med att ha en större inhemsk marknad och en stabilare stat. Systemet fungerade någorlunda så länge den jugoslaviska ekonomin växte tillfredsställande. När tillväxten avtog kraftigt skapade det separatistiska tendenser, och de rika republikerna, Slovenien och Kroatien krävde att federationen skulle ersättas med en lös konfederation.

Här begick Slobodan Milosevic ett oförlåtligt politiskt misstag genom att inte ens vilja förhandla. Hans avslag bäddade för att nationalismen fick vind i seglen och gamla historiska oförrätter, som det är gott om bland de jugoslaviska folken, kom upp på dagordningen.
USA och EU erkände de nya staterna med en osedvanlig brådska, trots att det var folkrättsligt tveksamt eftersom varken Kroatien eller Bosnien hade full kontroll över det territorium som de gjorde anspråk på. Dessutom fanns det en rad olösta problem som statsskulden och annat av nationalekonomisk karaktär. Det fanns stora minoriteter i de nya staterna, framför allt naturligtvis i Bosnien, där närmare 40 procent av befolkningen var etniska serber, och där det också fanns en kroatisk minoritet.
Västvärldens ansvarslösa agerande smällde igen dörren för alla förhandlingslösningar, och inte minst i Bosnien var det redan då uppenbart att det skulle få ödesdigra konsekvenser. Bosnien har aldrig tidigare i historien existerat som en oberoende statsbildning, och inte heller vid tiden för Jugoslaviens sammanbrott fanns det några uttalade ambitioner att bilda en självständig stat, utan man tvingades mer eller mindre in i den positionen. Situationen blev inte bättre av att kretsen kring Izetbegovic i det läget började tala om att skapa en islamistisk stat, något de dock kvickt tog tillbaka då de insåg att det kunde kosta dem västs stöd.

USA:s och EU:s brådska förklaras med deras vilja att slå sönder Jugoslavien. Genom den process, som inte för inte kallas för balkanisering, skapade man små och svaga klientstater, som snabbt anpassade sina ekonomiska strukturer, inte alltid till sitt eget fromma.

Det är en form av modern imperialism, och den kan utan tvekan sägas vara medskyldig till inbördeskrigets tragedi i det forna Jugoslavien.
Den fred som skapades, framtvingad av USA:s/Natos massiva bombningar av Belgrad och andra serbiska städer, något som saknar motstycke i efterkrigstidens Europa, bekräftade och befäste den etniska rensning som den sa sig bekämpa. Det är en utveckling som på nytt också kunde noteras i Kosovo.

Det är utmärkt att Radovan Karadzic ställs inför rätta. Men, som Jørgen Johansen skriver i Sydsvenska Dagbladet (24/8-08), har västvärlden ställt sig över lagen. Bombningarna av Serbien har förklarats stå utanför domstolens jurisdiktion. Samtidigt vägrar USA erkänna Internationella brottmålsdomstolen.

Haagtribunalens rättskipning styrs av ideologisk selektivitet. Risken är stor, skriver Johansen, att västvärldens dubbelmoral istället för rättvisa kan skapa nya konflikter.