1968 var revoltens år på många ställen. I Sverige blev ett av resultaten att tusentals radikaler gick in i staten. Lennart Kjörling på Byrå P1, byrån för långsiktig planering, var en av dem. Varför lyckades de inte?
Jag tillhörde den första generation från studieovana familjer som strömmade in och radikaliserades på universitetet i slutet av 1960-talet. Nästa fråga var vad vi skulle göra av våra examina. Jag tvekade länge, ut i näringslivet ville jag inte och min utbildning passade inte för ett socialt arbete. Jag valde till slut det som många av oss valde, ett statligt verk – Skolöverstyrelsen. Här fanns möjligheten att påverka utan att hamna i det snöda kapitalets ledband och många av oss ville verkligen känna att vi kunde bidra till ett annat samhälle.
SÖ var ett gammalt traditionellt verk, där generaldirektör och några kraftfulla gubbar (skolråd) med hårda nypor bestämde. Det var samtidigt ett socialdemokratiskt verk som skulle se till att visionen om en mer jämlik skola skulle genomföras. Sjuttiotalet var en gyllene period för de statliga verken, det fanns gott om resurser för att genomföra reformer (på den tiden betydde reformer förbättringar).
SÖ låg i kvarteret Garnisonen, ett enormt nybyggt byråkratkvarter på Östermalm. Här fanns flera restauranger, bibliotek, motionsrum, vilorum och till och med bastu. Den 400 meter långa fasaden mot Karlavägen var monotont mäktig, skulle uttrycka just ogenomtränglighet. En arbetskamrat ville byta gardiner men fick nej av arkitekten, då skulle den massiva likformigheten brytas. Den 400 meter långa korridoren jag satt delades in i sju olika färgfält. Jag satt i rum Röd D 971, vilket betydde att väggar och heltäckningsmattor var röda. Ventilationsrör gömdes inte undan utan passerade öppet i taket, stilen kallades nybrutalism. Hela huset utstrålade rationalitet, här skulle det nya Sverige skapas.
Jag började på Byrå P1, byrån för långsiktig planering. Närmare planekonomi kunde man inte komma i Sverige på den tiden. Vi såg på elevströmmar, behov av lärare och skolbyggnader, lokalisering av utbildningsplatser. Våra chefer var unga vänstersossar och nästan alla andra var nyutexaminerade vänsterakademiker, förutom en äldre man som kom från Estland och varje dag fick utkämpa hårda strider mot alla kommunister vid fikabordet.
Det var mest där vi diskuterade politik, i vårt konkreta arbete talade vi ganska litet om det, även om våra utredningar ofta hade en radikal tendens. Fast verkligheten är ju alltid radikal. Flera av de rapporter vi skrev handlade om hur få arbetarungdomar som läste vidare. Vi gjorde också ambitiösa rapporter om studieavbrotten på grundskolan och i gymnasieskolan. Vilka de var som slutade är lätt att räkna ut.
Till en början fick dessa studier mycket beröm, de citerades av press och radio och gav näring åt intressanta debatter. Men sen utmejslades ett mönster. Varje gång vi släppte en studie fick oppositionen möjlighet att ställa besvärliga frågor till skolministern, pressen var inte sen att hänga på. Det blev efterhand svårt för ministern att bara svara att de skulle se på problemet och tillsätta utredningar. Det började komma försiktiga propåer från regeringen om att det kanske inte var så lämpligt att producera dessa rapporter.
Skolöverstyrelsen var på ett sätt kronan på det socialdemokratiska verket. Med reformer skulle skolan göras åtkomlig för alla och vara ett medel att minska klasskillnaderna. Skolan var en av grundpelarna, arbetarbarnen skulle få lika chanser. Den gemensamma grundskolan var ett av de första stegen, sedan skulle alla få chans att hamna i gymnasieskolan, som skulle ge alla rättighet att läsa vidare vid universitetet. Vid horisonten skymtade ett paradis.
De medel man hade var främst skolreformer, men SÖ kom att bli impopulärt på skolorna eftersom man skulle lägga sig i allt. Mest impopulär var verket bland de konservativa lärarna, som såg den gamla hierarkiska skolan försvinna. Men verket var också impopulärt bland radikala lärare och elever. Jag minns flera demonstrationer som skanderade ”SÖ, SÖ, papperskvarn, slopa betygen snabbt som fan” nedanför mitt rum. Själv stämde jag i med liv och lust i Första majdemonstrationen när vi passerade på väg mot Gärdet.
Var SÖ verkligen detta hemska verk med illvilliga pedagoger som ville lägga sig i allt? Mitt intryck var att flertalet av de lärare som kallades in för att fungera som skolkonsulenter verkligen var erfarna engagerade lärare med en god vilja att förbättra skolan. De flesta tillhörde en försiktig vänster som ville en bättre skola. Så vad var egentligen problemet?
Enkelt uttryckt, det är inte så här man förändrar skolan. Visst, det fanns massor med skit säga om SÖ. De makthungriga äldre skolråden var bra på att knäcka den mest ambitiöse om det blev för radikalt. På några månader lyckades de med sina sneda leenden knäcka en kvinnlig generaldirektör, som sjukskrevs och sedan försvann. Bland de ledande skikten fanns inget engagemang för skolan utan snarare för sin egen position.
Men grunden låg i att skolan inte förändras med diktat ovanifrån. En verklig förändring kommer underifrån, från en rörelse som vill ett annat samhälle och en annan skola. Själv engagerade jag mig under några år i Aktiv skola, en förening för alternativ pedagogik som dock snabbt dukade under i brist på genomtänkta alternativ. Det var mitt försök att delta i någon form av utveckling. Jag insåg ganska snart att SÖ inte skulle kunna vara det verktyget. Jag tog inte upp någon kamp i det större eftersom jag ganska snart insåg att verkets hierarkiska struktur var för massiv.
Själv genomförde jag en större undersökning av vad som hände med de flickor som inte läste vidare efter grundskolan. Jag träffade tjejer som var misshandlade av en skola där de inte lyckats. Några var redan knäckta, andra strålade av lycka eftersom de fått jobb där de kunde känna att de var något. Den officiella linjen, även från VPK, var att det var viktigt att alla skulle få gymnasiekompetens. Visst var det en riktig tanke, men när jag såg dessa tjejer förstod jag vilka kraftiga förändringar som behövdes i skolan.
Så mitt viktigaste politiska arbete blev istället i VPK Garnisonen, som ett tag var den starkaste politiska organisationen i kvarteret. Där fanns många nya akademiker som kände som jag och det var genom partipolitiken vi hoppades på förändringar. Jag tror att de flesta av dem nu passiviserats.
Efterhand kom SÖ att förlora inflytande. Relationen med regeringen blev alltmer komplicerad och Göran Persson gjorde stor succé på den socialdemokratiska partikongressen när han föreslog att SÖ skulle läggas ner. Han genomdrev också en kommunalisering av skolan, tiderna var hårdare och då var decentralisering ett bra sätt att dra åt svångremmen. Jag minns med förskräckelse det möte i Filmhuset när han berättade för SÖ:s personal om nedläggningen. Han fick kraftfulla applåder efter sitt tal. Det beskriver ganska bra hur kulturen var på verket. Det gällde att slicka uppåt, annars blev det ingen karriär.
De flesta av cheferna hade hoppats att få nya jobb på det nya Skolverket, men så blev det inte. Göran Persson använde begagnade bilhandlarmetoder. Den nya verksamheten hade inget med den gamla att göra. Ännu 15 år efteråt är det många som är bittra över vad som hände. Jag erbjöds jobb i den nya organisationen men kände ingen större lust. Vår gamla utredarverksamhet hade gått över i utvärdering, men inte heller den hade gjort någon större succé. Nu handlade det istället om att ta fram några ”enkla nyckeltal” som politikerna kunde förstå. Var antalet elever som klarade av en utbildning under ett visst procenttal så var utbildningen dålig. Det fanns inte längre utrymme för några djupare resonemang eller förklaringar. Jag tackade för mig och började arbeta som producent på Friteatern för att sedan hamna som volontär för UBV i Brasilien. Mitt politiska engagemang började vakna igen.
Skolverket har sedan dess omorganiserats några gånger, en utvecklingsavdelning knoppades av för att sedan tas tillbaka igen. Med skolan tycker jag att det blivit värre. Den centrala styrningen garanterade trots allt en relativt likvärdig standard. Privatiseringen av skolan har, som vi alla vet, medfört en segregering. Jag föredrar att använda ordet privatskolor trots att det utgick påbud om att de istället skulle kallas friskolor.
Det som hänt är att medelklassen har fått sina egna skolor, där de ganska fritt kan välja efter en önskelista, media eller musik, ekonomi eller teknik. Framför allt slipper de barnen som inte är så motiverade. Här finns alltså ett val och ett engagemang från föräldrarna och naturligtvis blir det bättre skolor, för några.
Vänstern har kommit på mellanhand, det fanns ingen rörelse som kunde bära fram en demokratisk skola. I arbetarrörelsens barndom fanns kanske detta engagemang, men sedermera litade man istället på dessa reformer dikterade ovanifrån. Dessutom trodde man inte på möjligheten på ett brett samhälleligt deltagande. Visst är det svårt, problematiken rymmer en klassfråga, men socialism är bara möjlig genom deltagande.
