Tage Erlander och Gustav Möller – två ledande politiker som är starkt förknippade med socialdemokratins långvariga regeringsinnehav i vårt land – anklagas av en svensk historiker för att ha haft ”en mycket begränsad förståelse för antisemitismens uttryck och konsekvenser” (Erlander) och lagt sig ”nära det antisemitiska tankegodset” (Möller). Dessa i sak häpnadsväckande påståenden bygger på en oredig analys som pekar på akuta problem inom viss nyare svensk historieforskning.

Stockholms-historikern Mikael Byström har kallat sin uppsats ”En talande tystnad? Ett antisemitiskt bakgrundsbrus i riksdagsdebatterna 1942–1947” (i Lars M Andersson & Karin Kvist Geverts, red, En problematisk relation? Flyktingpolitik och judiska flyktingar i Sverige 1920–1950. Opuscula Historica Upsaliensia 36. 2008) Titlarnas frågetecken till trots framförs här mycket bestämda uppfattningar om politiska aktörers ”verkliga” – ofta inte uttalade – åsikter och bevekelsegrunder.

Utgångspunkten för Byström är ett par motioner som framlades av ett antal socialdemokratiska och folkpartistiska riksdagsmän 1942 och 1943. De ville ha till stånd en lagstiftning som förbjöd raspropaganda, i syfte att stävja inhemsk rashets. Det som skedde i Europa ansågs fullständigt främmande ”för svensk tradition och kultur”. Bland undertecknarna fanns huvudmotionären E G C Brandt, (s)-vilde, enligt Byström ”en av de få som tidigare engagerat sig för judarnas sak”, och advokaten Georg Branting, Hjalmar Brantings son.

Men riksdagsmajoriteten ville skjuta på saken och hänvisade till arbetet inom en pågående statlig utredning, den så kallade straffrättskommittén. Byström avfärdar resonemanget. Han citerar med gillande Brandts tal om att både ”medveten” och ”omedveten” antisemitism spred sig i Sverige vid denna tid och Brantings hävdande att det riksdagsutskott, som hade behandlat motionen, uttryckte ”till hälften toleranta betraktelsesätt på antisemitismen”.
Under en riksdagsdebatt efter kriget kom saken upp på nytt. I ett interpellationssvar menade statsminister Erlander att den antisemitiska propagandan i Sverige inte hade varit speciellt omfattande, utan snarast ”väckt löje eller förargelse eller harm” inom befolkningen. Ett regeringsinskridande skulle därför vara kontraproduktivt, ansåg statsministern, särskilt för personer av judisk börd som smält väl in i det svenska samhället. Aktiv upplysningsverksamhet för fostran i humanitet är bättre än lagstiftning, tyckte Erlander. Detta avslöjar, skriver Byström, ”stora mått av naivitet, där antisemitismen inte tas på allvar”.

Det faller honom inte in att tanken på förbudslagstiftning, ur olika aspekter, skulle kunna vara tveksam, också om raspropagandan som sådan starkt ogillas.
Möller, socialminister, råkar illa ut bland annat för ett yttrande i första kammaren under krigets slutskede. Han medger där att svenska myndigheter har bedrivit en restriktiv flyktingpolitik; dock var regeringen, sade Möller med en ironisk släng, ”åtminstone lika generös som den mosaiska församlingen i Stockholm”. Därigenom, kommenterar Byström, lade han ”skulden för vad som hade hänt på judarna själva”. När Möller i en annan riksdagsdebatt försvarar Sveriges engagemang för att ta emot koncentrationslägerfångar via Röda korsets ”vita bussar” och de allierades hjälporgan UNRRA med att ”den svenska regeringen har inte ansett sig kunna avvisa anspråk av detta slag”, får han på huden för det också. Sverige kunde ”inte slippa undan”: egentligen önskade nog Möller slippa undan, vill Byström ha sagt, ”det var inget populärt projekt” för honom.

Jag har inte gått till handlingarna; jag har läst Byströms uppsats. Han tar det som en given sak att ”antisemitismen var en del av det normala i det svenska samhället under 1930- och 1940-talen” (kursiv i orig). ”Tidens starka och belagda antisemitism”, dock inte närmare belagd av Byström, får honom att tala om ett bakgrundsbrus, en ljudmatta. Orden går inte att uppfatta, man vet ändå vad som sägs. Vilket ”betyder att utgångspunkten för analysen inte längre är frågan huruvida aktörerna hade antisemitiska attityder – det förutsätts – utan i vilken mån sådana påverkade agerandet”.

Det förutsätts alltså, det behöver inte undersökas. Hade alltså Tage Erlander och Gustav Möller ”antisemitiska attityder”, och var det detta som påverkade deras ”agerande”, hur deras ord föll? Byström försöker få oss att insinuera åt det hållet. Det är ytterst obehagligt.
Att hänvisa till en ”talande antisemitisk tystnad” duger faktiskt inte när man ska bedöma halten av historiska ställningstaganden i det nära förgångna. Historiker måste nog – nej absolut! – kunna bevisa vad de påstår. Annars bör de avvisas som ideologiproducenter. Humbugs.