Första gången han Stig Henriksson besökte Norbergsvägen 19 hade han just flyttat till Fagersta och tittade på en hyreslägenhet. Problemet var ett skolexempel på ”osunda kopplingar” med partiförtecken, menar Henriksson: det var HSB som förvaltade hyreslägenheterna i allmännyttan. Och HSB var inte det minsta intresserade av något annat än att sälja bostadsrätter. Det är en ödets nyck att Stig Henrikssons arbetsrum på nionde våningen nu ligger just i detta hus som blivit Fagesta kommunhus.
Vägen till detta rum gick via en omprövning av vänsterns eget sätt att arbeta.
– Vi i sjuttiotalets Vpk hade den bästa teorin – historiematerialismen. Vi hade många av vår generations största talanger, ”the best and brightest”. Man la ihop det och fick 4,5 procent av rösterna. Någonting måste vara fel!
Henriksson och hans kamrater gick ut och pratade med folk i Fagersta och hörde varför de inte ville rösta på oss.
– De sa: jo, politiken är ju bra, men…det går nog inte. De trodde inte att vi skulle kunna genomföra våra förslag, det var felet. Så vi ändrade den profilen. Vi slutade att bara reagera på andras förslag. Vi föreslog egna positiva saker som var genomförbara.

De andra partierna fick förhålla sig till vänsterförslagen. Och samtidigt växte ett eget alternativ fram.
När vänsterpartiet tog över i Fagersta 1998 var kommunen i djup kris. Skulder på 199 miljoner och en av landets högsta kommunalskatter. Framtidstron var körd i botten. Det borde ha varit en otacksam uppgift för en vänsterpolitiker att börja med att skära ner.
– Ja, vi gjorde en massa kraftiga nedskärningar. 40 procent på stadsbyggnadskontoret. 40 procent på kollektivtrafiken. Men protesterna uteblev: sammanlagt fick vi ett mail, ett telefonsamtal och en insändare.

Blev inte verksamheten sämre?
– Nja. Det blev ingen skillnad alls på stadsbyggnadskontoret. Det var överdimensionerat. Och kollektivtrafiken…man måste väl vara fler än en person på bussen om det skall kunna kallas kollektivtrafik.
Under kommunens ekonomiska kris fanns det folk som gjorde motstånd mot nedskärningarna, men inte utifrån kommunens bästa, utan från sitt eget intresse, säger Henriksson. När det hotades kunde ”en järntriangel” av motstånd mobiliseras i LO eller PRO eller någon annan förening. Järntrianglarna hade grepp över sossarna, som lät en massa luftiga verksamheter vara kvar, säger Henriksson. Och människor anpassade sig till att det alltid fanns mer pengar. Idrottsföreningen byggde ut sin verksamhet och sedan kom de till kommunen och sa: vi har slut på pengar!
– Bindningar uppstår. Folk säger: ”jag känner den här människan, det kommer ordna sig”. Det är ju en av nackdelarna med en nära personlig kontakt i politiken.Intresseorganisationer har sin legitimitet, men politiken skall ta ansvar för helheten.
De stora förbättringarna handlade om något annat, menar Henriksson.
– 15 procent av saneringen bestod av nedskärningar. Men sedan 2000 är det nog ingenting vi har skurit ned på. De andra 85 procenten är att vi gör saker på smartare sätt, effektiviseringar.
Dessa effektiviseringar är kärnan i en bra kommunal verksamhet, enligt Henriksson.
– Det kallas muda på japanska, det gamla som inte längre behövs. Man måste hela tiden hitta muda. Problemet är att det inte syns.

Ge ett exempel
– OK. Vi studerade hemtjänstens tidsanvändning. Maten där kostar ungefär 30 kronor, men det kostar 85 kronor att bära ut den, för det görs av hemtjänsten själv. Vi räknade ut att vi hade motsvarande sex heltidstjänster som bär ut maten! Det blir ingen bättre kvalitet i hemtjänsten av det – det går bara åt en massa tid. Så vi löste det på annat sätt – Samhall distribuerar maten en gång i veckan och hemtjänsten värmer den på plats. Nu får hemtjänsten syssla med det de är utbildade för och gillar istället för att bära mat.
Den kommunala verkligheten är full av muda, säger Henriksson. Vissa yrkesgrupper sysslar bara till kanske 50 procent med sin kärnuppgift.
– Många gör själva bedömningen att de kanske lägger 75 procent av tiden på kärnuppgiften, men det återspeglar hur de vill se på sitt jobb, inte hur det verkligen utförs. Resten äts upp av möten, ineffektiva rutiner och annat.

Men det låter på dig som om det är tabu att prata om det
– O ja. Allt skall vara som det har varit. Folk låter chockade ibland när jag säger att verksamheten inte är till för personalen. Det är ju tvärtom. Personalen är till för verksamheten. Verksamheten är till för medborgarna.
Det här är ett skäl till att Henriksson inte är någon vän av skattehöjningar. Mer pengar betyder helt enkelt inte bättre kvalitet.
– Vi tror gärna att det finns ett samband. Men om du tittar på en kurva över samband mellan insatta resurser och resultat ser det ut som man har skjutit med hagelbössa.

Stig Henriksson har ett mycket tydligt arbetsgivarperspektiv, som ibland kan stå i skarp konflikt med fackliga intressen. Men Henriksson menar att hans majoritet också har gett kommunens anställda mer ansvar och inflytande i positiv bemärkelse. 85 procent av det som kommunledningen genomför kommer direkt från verksamheten, säger han. Raka motsatsen till detaljstyrning – politikernas uppgift är ställa frågor och ge resurser för att lösa problem.
– Då kommer svaren från de anställda. Så är det. Och det de har att komma med är ofta de bästa lösningarna.

Men perspektivet är också den kommunale arbetsgivarens. I motsats till bilden av Stig Henriksson som så kallad förnyare försvarar han både offentligt ägda verksamheter och planering. Den stora skillnaden mellan höger och vänster ligger inte i om man gillar vård, skola, omsorg, förklarar han. Men i om man ser medborgaren som sådan eller som kund. Det är vansinne att sköta högt kvalificerad sjukvård med kundval. Och den typen av valfrihet som finns inom skolan är ofta skenbar och skadlig. Också i själva Fagersta är graden av privata entreprenader obefintligt. De som finns är resultat av statens påbud: friskolan driven av kyrkan är ett exempel. V och S röstade emot. De verkar närmast förolämpade när jag frågar hur de röstade. Och just nu föreslår högern i Fagersta att kommunens städning skall läggas ut på entreprenad. Där blir det nej också.
– Vi har ju sett effekterna i Västerås: de lägger större städområden med samma personal. Det är ingen utveckling, det är utsvettning.

Nästan allt i kommunen sker i egen regi. Ni verkar gilla offentlig sektor…
– Ja vi gillar den så mycket att vi värna om dess ekonomi, säger Henriksson.
Men han kan förstås inte göra annat än protestera när jag frågar om de är kommunalkramare i Fagersta. Det är ingen rubrik han vill se i Flamman, antar jag.
Det krävs mer än kommunalpolitik för att förstå varför Stig Henriksson hamnat så på kant med sitt parti. Vad jag vet kompromissar de som kallar sig kommunister i partiet på precis samma sätt i den praktiska politiken – kanske till och med mer i vissa fall.
När jag ringer Ulla Andersson, som kom med i partistyrelsen samtidigt som Henriksson säger hon att det ligger en del i Henrikssons kritik, att vänsterpartiet är dåliga på att ta tillvara positiva krafter och lära av varann. Men:
– När vi tog valplattformen 2006 ville vi ta fram exempel på starka v-kommuner som skyltfönster. Då var Fagersta en av dem. Hur bra det lyckades vet jag inte.
Det fanns ett problem också, med Fagersta, säger hon. De hade sålt ut delar av allmännyttan. Och kunde säga sådant som att lite privat sjukvård inte nödvändigtvis var fel.
– Då blir ju kärnan i vänsterpartiets politik svår att förklara om man skall lyfta fram det som exem
pel. Samtidigt har de ju inget ansvar för sjukvården i Fagersta.
Kalle Larsson i vänsterpartiets VU säger han att den stora konflikten när Stig Henriksson satt i partistyrelsen rörde Vägval vänster som försökte styra partiet.
– Men det uppfattar jag som länge sedan. Nu har vi bjudit in Stig Henriksson för att lära oss av deras erfarenheter flera gånger.

Ja, konfliktfrågorna handlar faktiskt om allt annat än kommunalpolitik. Att Henriksson gärna uttalar sig för att vänsterpartiet skall stryka EU-utträdeskravet och att kravet på 200.000 jobb i offentlig sektor är vansinne. Stig Henriksson är inte så lite kaxig heller med sin succé. Han ritar gärna diagram med skillnaden mellan kommunalvalsresultatet i Fagersta och andra orter, där talen är ensiffriga. Och för de som han anser trögtänkta citerar han Ingemar Stenmark:
– Det går int´och förklar´för en som int´begrip´.

Ni verkar vårda ert utanförskap här i Fagersta. Vill du ha rollen som motvals?
– Nej, men jag har inget emot den. Om man alltid skall företräda kommunen som någon Pastor Jansson är det skönt att vara gossen Ruda ibland.
Det är politik. Allt är politik: bilden av Fagersta som raka motsatsen till vänsterpartiet i övrigt. Och bilden av de särskilt snälla Fagerstavänsterpartisterna. De hade aldrig haft 58 procent om Henrikssons gäng hade varit mesiga och tystlåtna i opposition.
– Det hade varit livsfarligt att sugas upp av sossarna när de styrde. Vi fick se till att hålla avstånd till dem om det blev för mysigt!
Lika logiskt är det att vänsterpartiet Fagersta idag i varannan mening säger att de är ett ”samarbetsparti”. Det är inte av snällhet.