Det sägs ofta att Sveriges befolkning är internationellt unikt besatt av sin sommar. Tanken är att Sveriges sommarfixering beror på att vi större delen av året lever i ett kallt och mörkt land och för att själva sommarvädret är osäkert. Men den svenska sommarsemestern är framförallt en social konstruktion: produkten av industrialisering och sociala reformer.

Det kan vi se än idag eftersom bönderna delvis lever kvar i epoken före sommarsemestern. För bönder är fortfarande sommaren snarast årets längsta arbetsintensiva perios, som före jordbrukets industrialisering omöjligjorde ens en enda dags ledighet. Å andra sidan förfogade många över sin tid. När bönderna under ett sekels omvandling drogs till industrierna förlorade de denna makt och först genom hård kamp reglerades arbetstid – och semester.

Först genom den betalda, lagstadgade semestern som här, liksom i många andra europeiska länder infördes under 1930-talet och utökades successivt efter andra världskriget till dagens fem veckor. Det var arbetarrörelsens verk. Det är (som med det mesta) endast i efterhand som det kan påstås att striden om semestern inte varit politisk. Den första motionen för allmän semester i Sverige skrevs 1917 av kommunister och högern rasade över slöseri och pöbelvälde. Vi kan också se skillnaden mot två av de länder där arbetarrörelsen slogs tillbaka: Japan – där enbart tio dagar om året är standard och där många pressat av arbete att inte ens ta ut dem. Och USA, det enda industrialiserade land där det än idag inte finns någon rätt till semester, en ”No vacation nation” som CEPR uttryckt det i sin rapport från 2007 . I år kommer endast 14 procent av amerikanerna att kunna ta ut mer än två veckors ledighet

Men minst lika viktigt som själva tiden är den ekonomiska utjämning som gjort det möjligt för bredare lager att köpa en sommarstuga eller resa bort. När det gäller semesterhusägande ligger Sverige, liksom de andra skandinaviska länderna i topp inom Europa. Samma sak gällande de riktigt långa flygresorna. Generella välfärdssystem och jämlikhet fostrar också – till vissa borgerliga debattörers förtret – en mer avslappnad inställning till försörjning. När vi inte känner oss hotade av fattigdom, vågar vi vara mer lediga. Och när materiell standard inte är livets främsta måttstock frigörs utrymme för andra valmöjligheter än att jaga högre inkomst.

Men det är en strid som böljar på nya områden. I nuläget tar vi ut den ökade produktiviteten i högre löner för att uppgradera hem och sommarstugor under vägledning av Ernst Kirschsteiger, köpa dyrare mat inspirerade av tv-kockar och åka längre bort tipsade av resemagasin. ”Familjeonani”, kallar Maria Sveland det (DN 29/6 2008), för att familjen är platsen för all denna konsumtion. Samhälleligt kan det beskrivas som ett steg i utvecklingen som ligger efter och ovanpå de generella välfärdsreformerna.

Ja, det utrymme som 1900-talets hoppades skulle fyllas av bildning, kroppskultur och förkovran blev vila från arbete och samhälle.: Den slappande tonåringen. Den klädfixerade singeln.Det båtköpande paret. Den utarbetade morsan. Bakgrunden till våra val är både arbetets intensifiering, och omdefinition av social status som skett enligt kapitalets behov. Den är nödvändigt för morsan att slita ut sig. Och det är viktigt att ha en stilig båt om man är på väg uppåt.

Det är frivilligt – under kommersiellt tryck, som allt annat i vår epok.