Få riksdagsbeslut i modern tid har mött ett lika mäktigt motstånd som förra veckans FRA-beslut. Den mobilisering som skedde i blogg- och medievärlden mot FRA-beslutet under förra veckan var historisk. Det har förstås att göra med innehållet i förslaget: Att legalisera övervakning av samtliga medborgare är att gå över en tidigare helig gräns för statens kontroll. Men styrkan i protesterna hade att göra med två helt andra saker. Den kärngrupp av internetanvändare som var en viktig del av motståndet var personligt drabbade och hade ofta bättre kunskaper än de riksdagsledamoter som skulle rösta om förslaget. Motståndet blev tydligt på hundratals, om inte tusentals bloggar och internetsidor, politiker och medier fick mail i sällan skådad omfattning före beslutet. Den typen av aktivism lönar sig: fråga bara Israellobbyn i Sverige som specialiserat sig på att organisera e-poststormar.
Till dramat hörde också den Fredrik Federleys svek mot sin fanclub. Piratpartiet livebloggade till den direktsända debatten, vilket gav en förhäxande känsla av att delta mitt i politikens centrum. Federley hade kunnat klara sig med att ödmjukt be om ursäkt för att han tvingats följa partipiskan. Men hans narcissism ledde istället till ett högtravande och ångestfyllt försök att lura sin publik som genomskådades på några timmar. Bara dagar efter beslutet hade Federley 700 ilska kommentater på den bloggpost där han försvarar sitt agerande.
Nästa steg i raketen var medierna själva. Samtliga dagstidningar tog direkt ställning – även på nyhetsplats – mot beslutet. Under de sista dagarna gick knappt ett argument för beslutet att hitta. Mediernas gemensamma front handlade delvis om att de själva drabbas av övervakningen, vilket både tidningarnas arbetsgivare och Journalistförbundet reagerat emot. Men dessutom kunde detta tidningarnas ställningstagande med all skruvad medielogik anses apolitiskt – det handlade ju om demokratiska principer utan koppling till höger eller vänster.
Ni anar viss bitterhet? Ja, jag tänker på alla folkopinioner som inte är lika välutbildade, urbana och verbala som bloggarna. Ja, jag tänker på alla usla och farliga beslut som inte en får uppmärksamhet i DN, Expressen och Aftonbladet. Jag tänker också på det demokratiska problemet att intensivt arbete ger mer utdelning än väldigt stora opinioner. Jämför FRA-opinionen med de 1,8 miljoner som påstås skrivit på uppropet mot bensinskatten, en fråga som inte har lika hög medial cred. Men jag inser att det är dags att komma över bitterheten. Så här ser det politiska klassamhället ut. Den här gången kan vi glädjas åt att bloggosfärenanvändes för en god sak.
FRA-beslutet bör rivas upp. Och de kritiker mot storebrorssamhället som nu strålat samman från höger och vänster kan tillsammans bli en mäktig kraft för medborgerliga rättigheter.
