Vad tycker du om Barack, undrade jag.
Han är bra, sa du.
Oj, sa jag. Vadå bra?
Vi hade just inlett vår frukost. Det satt en massa fåglar utanför fönstret och kraxade.
Vad är det för bra med honom? upprepade jag.
Han är ju nästan som vi, sa du.
Jag lade upp youghurt i en skål. Ovanpå den hällde jag rabarberkompott och flingor för att bli smal.
Du vet ju inget, sa jag.
Vet jag visst, sa du. Barack är demokrat.
Det var Truman också, sa jag. Han startade Koreakriget.
Var det inte Kim Jong Il? sa du.
Kim Il Sung, sa jag.
Vem är det?
Han är pappa till Kim Jong Il.

Plötsligt såg jag hur din blick fastnade nånstans i närheten av skålen med rabarber och youghurt.
Ska du äta det där? undrade du.
Är det nåt fel?
Nä, inte direkt.
Kennedy var också demokrat, sa jag. Han startade Vietnamkriget och invasionen av Kuba.
Barack är bra, sa du. Han har ju protesterat. Fast han är inte kvinna.
Är han inte?
Skulle det där vara kul? sa du och jag märkte att du fortfarande höll örnkoll på min sked som förde rabarberkompott från skålen till munnen.
Sen kom Lyndon Johnson, sa jag.
Vänta ett tag, sa du.
Nä, nu vill jag prata, sa jag.
För en gångs skull, sa du. Eller…

Lyndon Johnson var demokrat, jag. Han var Tage Erlanders favorit och trappade upp bombkriget i Vietnam. Man vet aldrig.
Vad är det man inte vet? sa du.
Nånting, sa jag. Tänk på de Gaulle. När vänstern i Frankrike krävde att den socialistiska kolonialpolitiken skulle utvecklas så gjorde han slut på kriget i Algeriet.
Du har nåt på kinden, sa du.
Det måste vara rabarberkompott, sa jag och torkade kinden med ärmen på morgonrocken. Undrar hur den kom dit?
Det stänker när du äter, sa du.
Man blir ivrig. Det är därför det stänker. Alltså, sa jag, vi pratade just om de Gaulle. Men jag får nästan en känsla av att du inte är intresserad av politik.
Jag är intresserad, sa du.
Man skulle kunna tro att du anmärker på mina matvanor bara för att avbryta ett resonemang som just höll på att bli verkligt spännande.
Nu är du orättvis, sa du. Jag säger till exempel inget om att du smaskar när du äter.
Påstår du att jag smaskar?
Nä, det är ju just det jag sa. Jag påstår inte att du smaskar.
Men i alla fall, sa jag. Var var vi?

Vi pratade om rabarber, sa du. Vad tycker du? Den kokades i går kväll. Var den inte god?
Jättegod, sa jag och försökte svälja en bit som hade satt sig på tvären i halsen. Jag hostade och skakades av fruktansvärda konvulsioner. Ögonen var på väg att tränga ut ur huvudet. Du hämtade en gaffel men jag lyckades hindra dig att sticka ner gaffeln i mig.
Till sist lossnade rabarberbiten. Tur, sa jag, att den inte satt i luftstrupen. För då är det slut.
Det är vanilj i den också, sa du.
Jag tror inte att du lyssnar på mig, sa jag.
Det gör jag visst, sa du och log. En kille som hette Kim Il Sung fick de Gaulle att dra bort de franska trupperna från Algeriet. Var det inte så?
Inte riktigt, sa jag. Ska jag ta det från början?
Gärna, sa du. En annan gång. Du vet att jag tycker om samtal på hög intellektuell nivå.