I veckan såg jag ett klistermärke från Syndikalistiska ungdomsförbundet: ”Tjuvar! Detta är ett arbetarklassområde. Stjäl inte från era egna” (underförstått: stjäl i andra områden istället).
Det känns nästan överflödigt att påpeka hur illa detta rimmar med traditionell arbetarmoral. Den som snarare säger att det är fel att stjäla, än att bara uppmana tjuvar att inte stjäla i just mitt lilla område.
Men det roliga var egentligen att klistermärket satt på Södermalm i Stockholm. Vid Hornstull, där bostadsrätterna i snitt kostar tre miljoner. Där det bor väldigt många kulturvänstermänniskor och väldigt få vanliga arbetare. Där normala stockholmare aldrig skulle ha råd att bo. Vilket jag tror säger ganska mycket om klassammansättningen inom Syndikalistiska ungdomsförbundet. Det är roligt att det är just dessa frasradikala grupper som har sin sociala bas bland politiker, kulturarbetare och chefer inom den offentliga sektorn, som ivrigast talar om ”arbetarklassen” och ivrigast fördömer ”medelklassvänstern”.
När arbetarrörelsen startades i Sverige var arbetarklassen en minoritet i samhället. De flesta arbetande var småbönder och ägde alltså en bit jord eller andra produktionsmedel. Men den urgamla svenska bondeklassen har proletariserats och dess barnbarnsbarn kan nu endast överleva genom att sälja sin arbetskraft. De må kallas arbetare eller tjänstemän, men de äger inga produktionsmedel och har alltså allt att vinna på att kapitalismen nedmonteras.
Samhället har alltmer delats i två fientliga läger, de som äger produktionsmedel och de som inte gör det. De förra blir allt färre, och rikare, och de senare blir alltfler. Marx fick rätt alltså.
Man kan diskutera var gränsen mellan arbetarklass och mellanskikt går, men det är mindre intressant. Klasser är sociala fenomen, och blir sällan intressanta att studera på individnivå.
– Mitt uppdrag är att minska arbetarklassen, säger LO:s chefsekonom Dan Andersson i LO-tidningen (7/3-08).
Han vill nämligen att fler ska gå på högskola. Men inte blir proletären mindre proletär genom att skaffa sig studieskulder?
Å andra sidan: visst finns det sociologiska skillnader mellan vårdbiträden och kommunchefer. Och nog tror jag det är de förra, snarare än de senare, som kommer att förändra samhället. Även om det är kommunchefernas barn som är bäst på att sätta upp klistermärken.
