Nästa år är det val till EU-parlamentet. I partierna pågår redan förberedelser av valmanifest och diskussion om kandidater.
Dynamiken inför valet har ändrats den senaste tiden.
Domen i Lavalfallet i Vaxholm, med dess angrepp på arbetsrätten, har skapat en häftig diskussion inom fackföringsrörelsen och socialdemokratin. Vreden är stor mot beslutet i EU:s domstol och mot ledningarna i de egna rörelserna som vill skriva under Lissabonfördraget utan att få garantier för kollektivavtal och konflikträtt. Detta kommer att bli en huvudfråga i den kommande valrörelsen. Men socialdemokratins lista lär ändå domineras helt av lojala ja-sägare.

Samtidigt har miljöpartiets ledning försökt köra över sitt eget parti uppifrån. I sin iver att bli salongsfähiga i en kommande regering, ska EU-motståndet överges. Men denna nya position från partiets språkrör kan mycket väl avvisas på miljöpartiets kongress. Oavsett hur det går med det, så har partiet gjort sig självt otydligt och passivt i EU-politiken. Partiet kommer att vara splittrat och väljarna osäkra på var det står.
Utvecklingen i s och mp gör att behovet av ett tydligt EU-kritiskt vänsteralternativ i valet är större än någonsin. För vänsterpartiet är valet 2009 en möjlighet att samla de progressiva EU-kritiska rösterna, och de är många. Om vänsterpartiet inte lyckas med det, är risken istället mer omfattande valskolk än vanligt, eller att junilistan tar rösterna.

Men junilistan har aldrig varit, och kommer inte att bli, något verkligt vänsteralternativ.
För att samla den EU-kritiska vänstern borde vänsterpartiet öppna sina listor för de EU-kritiker från fackföreningsrörelse, socialdemokrati och miljöparti som inte får plats bland de egna ja-sägarna. Partiet har ett ansvar att samla den EU-kritiska vänstern.