Det skulle behövas en Chaplin att skildra säkerhetsdillet på flygplatserna i dagens USA. Jag var på väg till Mexico City och skulle byta plan i Chicago. Det var gott om tid.
Trodde jag.
För jag hade ännu inte fattat att bagaget inte vidarebefordrades automatiskt. Jag skulle själv hämta min blåa ryggsäck på bagageutlämningens transportband och sedan checka in igen. Vad det skulle vara bra för? Fråga inte mig. Redan där krockade för övrigt de nya reglerna med verkligheten. I stället för incheckning fick vi dumpa våra trunkar i väldiga högar som transportarbetare febrilt lastade på vagnar för snabbtransport till anslutande plan.

Men värre problem väntade. Alla skulle granskas av immigrationskontrollanter, trots att jag och många andra bara skulle fortsätta till andra länder. När jag köat en halvtimme i folkhavet insåg jag att planet till Mexico City skulle lyfta utan mig. Ryggsäcken däremot skulle nog hinna med. Jag beräknade att cirka 1.200 stod framför mig i kön. Till fyra bemannade immigrationsbås!

Missar man planet är det inte säkerhetstjänstens bekymmer. Enda chansen var att gå runt folkmassan på utsidan. En kvinnlig vakt blev våldsamt upphetsad. ”Go back”, skrek hon, ”you broke the line!” ”Yes, I broke the line, I had to”, röt jag och blåste upp mig som en kalkon, ”I muuust be in Mexico City tonight”! (Gå tillbaka, du bröt kön! Ja, jag bröt kön, jag var tvungen, jag måååste till Mexico City i kväll).
Det lyckades. Alla stirrade, ingen sa något. Jag kom fram till kontrollen med mitt gröna immigrationsformulär ifyllt. Kontrollanten satte fast sista delen av det gröna i mitt pass med häftklammer och förklarade surt, att om det kom bort skulle jag aldrig mera kunna sätta min fot på USA:s mark. ”Jag hoppas jag slipper”, sa jag och flåsade iväg. O’Hareflygplatsen i Chicago är gigantisk, man åker snabbtåg mellan terminalerna.

Hemresan måste jag boka om eftersom det bara fanns två otillräckliga timmar för byte av plan. Ombokningen kostade en tusenlapp. Hemresa via Miami och samma cirkus där. Vid immigrationskontrollen blev jag tvungen att lämna fingeravtryck för att kunna fara hem till Sverige! Sedan frågade jag vad syftet var med det gröna formulär som häftats fast i mitt pass. Kontrollanten log bara trött, rev loss det och slängde det i papperskorgen.
Även säkerhetsfolket i USA börjar visst tycka att säkerhetsnojan är absurd.