EU-frågan är inte enkel. Jag har stor respekt för att man, även om man står till vänster, kan komma till olika slutsatser. Att hävda att allt som har med EU att göra är dåligt är nästan lika enfaldigt som att försvara allt.
För mig har några argument varit viktigare än andra. EU har enorma demokratiska brister. Till stor del är det tjänstemännen och lobbyisterna som styr. Unionen sätter bokstavligen, i sitt fördrag, företagens rätt att sälja varor och flytta kapital före andra hänsyn som vår miljö eller arbetstagarnas rättigheter. Dessutom är dagens EU ett oblygt försök att omvandla EU till en statsbildning och stormakt. För mig är stormaktsbygget och euronationalismen otidsenlig och oförenlig med verklig internationalism.
Men det finns självklart också argument för EU och för överstatlighet. Så när Maria Wetterstrand och andra ledande miljöpartister omprövar EU-medlemskapet så är det inte så mycket att förvånas över i sig. Det som förvånar mig är varför de har kommit till den slutsatsen just nu.

Om man är progressiv så kan man inte vara nöjd med dagens EU. Hoppet står då till att man tror att EU ska kunna ändras och reformeras till något bättre. Men det är svårare än någonsin. EU visar i sin hantering av förslaget till konstitution och Lissabonfördraget att man struntar i demokratin och vad de egna medborgarna tycker. För den som tror på att demokratiska processer kan förändra EU måste detta vara ytterst nedslående.
Så varför svänga nu? Inte kan det väl vara så att miljöpartiet är beredda att sälja ut sin politik för att nå regeringstaburetterna?