Barbro Alving, Bang, var troligen Sveriges genom tiderna främsta utrikesreporter, med en skarp och sarkastisk penna. Fredsrörelseaktivist som beskrev sin längtan efter att rapportera från världens oroshärdar som en blodförgiftning. Arbetsnarkoman med alkoholproblem. Ogift bisexuell mor. Bang och världshistorien är ett brett porträtt om hennes verk och liv, med fokus på förstnämnda.
Bang kallade det spanska inbördeskrigets Madrid för ett dödens väntrum. Hennes rapportering skildrade krigets verklighet bakom storpolitiken. Om att snavande treva sig fram genom mörklagda gator, sökande efter överfyllda skyddsrum medan bombplanen närmar sig. Hur människors vardagliga kamp fortsätter att vara en vardag, även under de mest vidriga förhållanden.
Hennes språk var både vasst och varmt. Bang hade en förmåga att fylla en text med en mängd intryck och känslostämningar; den mängd som krävdes för att beskriva livets komplexitet in i de mest morbida situationer som tycks ogreppbara för utomstående.
Ett av journalistikens största privilegier var, enligt Bang själv, möjligheten att se ”avigsidan på denna världens store och rätsidan på denna världens små.” Kriget beskrivs hänsynslöst rättframt, med nära iakttaganden och bemötanden av civilbefolkningen som aldrig blir sentimentalt eller kletigt. Makthavare dissekeras med uppkäftig sarkasm och humoristisk svärta, som hela tiden uttrycks stilsäkert återhållet. Som när Bang från Berlin-olympiadens regniga invigning syrligt återgav vilka länders trupper som gjorde Hitlerhälsning, och de var många. Svenskarna lugnades med att den landsman som viftat med armen under intåget, enligt Bang, enbart signalerat ett vanligt ”tjena”.
Bang rapporterade senare från finska vinterkriget, ockupationen av Norge och Vietnam-kriget. Med tiden blev hon en engagerad krigsmotståndare. Efter att ha besökt ett sönderbombat Hiroshima, tog hon aktivt ställning mot eventuella svenska kärnvapen. Hon vägrade göra civilplikttjänstgöring och blev dömd till en månads fängelse. När Herbert Tingsten uttalade sig positiv till svenska kärnvapen, sa hon dessutom upp sig från sitt arbete på Dagens Nyheter. Bangs lågmälda men laddade uttryck satte sin prägel även i hennes privata skrivande, då hon beskrev sin ankomst till Kronobergshäktet. När hon anmälde sig hos fängelsepersonalen, möttes hon av total förvirring. Hennes bagage bestod av en skrivmaskin och en läslampa.
Det var bland annat en fascination för dessa ordbilder som fångade Maj Wechselmanns intresse för Bang, vilket blir tydligt genom filmens gång. Arkivfoto blandas med nytaget, ackompanjerat av utdrag ur Bangs texter, brev och dagböcker. Wechselmanns eget material, dovt lågmälda iscensättningar samt samtida tagningar från Bangs många arbetsmiljöer, smälter väl ihop med arkivbilderna. Sömlösheten bryts endast av intervjusekvenserna med dottern Ruffa Alving Olin, vilket skapar en friktion som inte är helt behaglig. Wechselmann har av uppenbara skäl tvingats begränsa sitt fokus och innehåll. Kanske kunde även formen beskurits något.
Det fokus Wechselmann valt är krigskorrespondenten och i viss mån fredsrörelseaktivisten Bang. Kåsören Kärringen mot strömmen skymtar enbart förbi. Privatpersonen tar något större plats. Den unga Bang ger ett klassiskt tonårsrastlöst intryck med existentiella funderingar och ett djupt självförakt, som skapas i konflikten mellan kön och karriärdrömmar. Skolflicks-Bang beskriver sig själv som ett monster med sin könsöverskridande personlighet. En läkare berättar att hon minsann är den första kvinnliga alkoholist han hört talas om. Längtan efter dottern blandas med längtan efter att resa och skriva, och dessa förblir, om inte oförenliga så i allra högsta grad komplicerade. Och så allt det andra. Kärleken till Louise Siöcrona. Fängelsevistelsen. Den knappa ekonomin.
Wechselmann väjer inte för något i sitt porträtt, men mängden karaktärsdrag resulterar i en skiss som blir något bred. En biografi lika gränslös som Bang själv, men utan det djup hon förtjänat.
