…var det en del tankar som snurrade runt i huvudet på mig när jag gick till demonstrationen i lördags. Fem år har gått nu. Hur många fler år kommer det att ta innan USA lämnar Irak och hur skulle egentligen mitt liv se ut om jag bodde i min pappas hemstad Bagdad. Ärligt talat, vem bryr sig om att amerikanska storföretag tjänar pengar på irakisk olja när människor dör. Skulle min lillasyster ha klarat sig från att bli mördad på vägen till skolan och skulle min familj ha haft möjligheten att lämna landet om vi bott där?
USA pekar på motståndsrörelsen och menar att de måste stanna för att försvara den irakiska befolkningen mot dessa terrorister. Men grejen är att det ju är en rörelse mot USA:s ockupation och inget annat. Om USA inte hade invaderat landet hade den rörelsen aldrig växt fram. Dessutom får man inte glömma att koalitionsstyrkorna själva bär det direkta ansvaret för en mycket stor del av dödandet i Irak. Det hela blir mycket tydligt av de irakiska folkomröstningar som visar att en majoritet av befolkningen tror att deras liv skulle bli tryggare om USA lämnade landet.
I lördags deltog ett av krigets barn på demonstrationen. Det var en flicka från Irak som fått sin kropp förstörd av en amerikansk klusterbomb. Jag tittade på hennes vackra leende och energiska utstrålning samtidigt som jag funderade över hur det är att leva med en amerikansk brännmärkning på kroppen. Fem år av ockupation. Vad hade jag själv gjort? Hade jag också tvingats fly eller hade jag rentav spänt bältet och slängt mig i famnen på en amerikansk soldat. Jag vet inte. Läste att det finns fackförbund och kvinnoföreningar i Irak som organiserar fredligt motstånd. Det rapporteras sällan om dessa och USA gör allt för att motarbeta dem, men de finns. Kanske vore det något. Fast det verkar läskigt att gå ut överhuvudtaget. Kanske skulle jag bara krypa ned i sängen och hoppas på det bästa.
