I slutet av januari gick invånarna i den östtyska storstaden Leipzig till valurnorna. Kampanjen ”Stoppa vår stads utförsäljning!” hade begärt en folkomröstning om den planerade försäljningen av 49 procent av andelarna i det kommunala el- och vattenbolaget till den franska koncernen Gaz de France.
Stämningen på valvakan var länge spänd. Kampanjledningen räknade visserligen med en seger för nej-sidan, men det var oklart om tillräckligt många Leipzigbor skulle ta sig till vallokalerna. 104 000 röster behövdes för att stoppa utförsäljningen, detta i en stad där deltagandet i det senaste kommunala valet år 2006 låg på mindre än 32 procent, under 130 000 röster totalt.
Men oron visade sig obefogad. Det blev en historisk jordskredsseger för utförsäljningsmotståndarna. Nästan 150 000 leipzigbor, 41 procent av de röstberättigade, deltog i omröstningen. Hela 87,4 procent röstade emot försäljningen. Folkomröstningsresultatet i Leipzig är bindande i tre år och sätter även stopp för de andra försäljningsplaner som den socialdemokratiska kommunledningen hade. På listan över de kommunala bolag som skulle privatiseras stod förutom el- och vattenbolaget LSW också det kommunala bostadsbolaget, Leipzigs kollektivtrafik, stadens sophantering och ett kommunalt sjukhus.
Enligt överborgmästaren Burkhard Jung berodde kommunledningens nederlag i folkomröstningen helt enkelt på brist på information.
– Vi kommer att sakna de 520 miljoner euro som Gaz de France ville betala under de kommande åren, sa han tydligt besviken i en intervju på valdagen. Jung hävdade samtidigt att resultatet ändå ”i grund och botten” motsvarade hans egna politiska övertygelse, men att det inte fanns något alternativ för kommunen att få ekonomin att gå ihop.
Mike Nagler, kampanjgeneral för nejsidan, avfärdar Jungs bortförklaringsförsök.
– Det är inte vi som har vunnit folkomröstningen, utan demokratin i Leipzig, sa Nagler på valnatten. Människorna tycker att den kommunala välfärden är viktigare än privata vinster. Vi hoppas att det här blir en signal till alla delstater och kommuner i landet.
Naglers budskap går kanske i första hand till delstaten Nordrhein-Westfalen där den borgerliga regeringen vill lagstifta om att offentlig verksamhet skall konkurrensutsättas respektive säljas. Men borgarna i Tysklands befolkningsrikaste delstat är undantaget som bekräftar regeln. Även i det vänsterstyrda Berlin har stora delar av välfärden sålts till storföretag. Till skillnad från Sverige så är det i Tyskland inte de välmående högerstyrda kommuner som går längst när det kommer till utförsäljningen av det gemensamt ägda.
Tvärtom så är det just i högerfästena Bayern och Baden-Würtemberg som kommunerna är måna om sina tillgångar och den politiska kontrollen över den offentliga välfärden. Privatiseringar bedrivs överlag ganska sällan av uttalade ideologiska skäl, utan tvärtom av pragmatismen hos vänstermajoriteterna i landets mest fattiga storstadskommuner.
Det som länge räknades till den kommunala kärnverksamheten har på senare år visserligen sålts av politiska majoriteter av alla kulörer. Men de största och mest omstridda affärerna har i detta sammanhang de skuldtyngda östtyska kommunerna och delstaterna stått för. Det gör privatiseringarna till ett stort dilemma för den tyska vänstern, därför att det är just i vänsterfästena som utförsäljningen bedrivs.
Dresden sålde sålunda år 2006 en stor del av stadens allmännytta till det amerikanska riskkapitalbolaget Fortress. Fortress sålde bostäderna snabbt vidare till ett fastighetsholdingbolag med säte i Luxemburg, som i sin tur säljer ut bostadsbeståndet till privatpersoner. Precis som i Dresden förvandlas på så sätt hundratusentals kommunala hyresrätter till privatägda bostäder. I Dresden förespråkades försäljningen av allmännyttan av vänsterpartiet (Die Linke), som firade affären med storkapitalisterna i Fortress som en stor seger för kommunen. Notan hamnade på 1,7 miljarder euro ( 16,3 miljarder kronor) och Dresden blev över natt skuldfritt.
Ett annat exempel är Berlin där vänstermajoriteten har sålt ut många verksamheter till internationella storkoncerner.
En av dem är svenska Vattenfall som har tagit över Berlins elförsörjning.
– Vi tvingas att göra oss av med de kommunala bolagen för att kunna föra vänsterpolitik här, försvarade Klaus Lederer, ordförande för Berlins vänsterparti, denna politik i ett samtal med Flamman. Om vi inte ser till att bli av med miljardskulderna så äter räntorna upp våra tillgångar. Det är bara att inse att vi är tvingade att få bukt med skuldproblemet.
Vänsterns budgetdisciplin gick så långt att till och med fusionen mellan de två tyska vänsterpartierna PDS och WASG hotades år 2005. WASG:s Berlindistrikt splittrades därför att det östtyskt dominerade partiet PDS, som satt i regeringskoalitionen med socialdemokraterna i Berlin, medverkade i utförsäljningen av över 100 000 kommunala bostäder, Berlins el-, vatten- och gasbolag, flera sjukhus och, inte minst, delstatens sparbank. Bara en intervention av WASG:s förbundsledning gjorde att även Berlin i dag har ett enat vänsterparti.
Motståndet mot privatiseringarna ökar stadigt, och den bärs upp av vänsteraktivister. Men många av dessa har fått nog och vänt vänsterpartierna ryggen. Misstron mot den parlamentariska vänstern är stor. Det är ingen ny utveckling: traditionellt har den tyska vänstern varit splittrad i en parlamentarisk och en utomparlamentarisk del. Den radikala utomparlamentariska vänstern hade i sin tur ofta sina rötter i en uppsjö av lokala ”medborgarinitiativ”. Dessa ”Bürgerinis” bildade länge basen för De gröna som i sin tur uppfattade sig till en början som den utomparlamentariska rörelsens plattform i parlamentet. Hand i hand med De grönas parlamentariska framgångar tonades dock denna självförståelse när, och i dag ses De gröna knappast med automatik som en allianspartner för den rörelsen som bekämpar utförsäljningen av välfärden.
Leipzig skulle nu mycket väl kunna bli den signal som får vänsterpartiet Die Linke att tänka om. Till skillnad från Dresden, där vänstern stod bakom privatiseringarna, motsatte sig Leipzigvänstern socialdemokraternas utförsäljningsplaner.
Ett tungt argument i sammanhanget var den erfarenhet som konsumenterna runtom i landet kunde göra efter de senaste årens privatiseringsvåg inom den kommunala el-, vatten- och gasförsörjningen. När koncerner som E.on och Vattenfall och på senare tid även Gaz de France tar över kommunala bolag försämras servicen samtidigt som konsumentpriserna skjuter i höjden.
Motståndet mot denna utveckling sprider sig för närvarande som en löpeld i Tyskland.
Och den firar framgångar på löpande band.
I Düsseldorf samlades för två år sedan nästan 100 000 underskrifter mot den planerade privatiseringen av stadens elbolag. Den borgerliga kommunledningen tog därefter direkt avstånd från försäljningsplanerna för att inte riskera ett nederlag i en folkomröstning.
Även ”gasprisproteströrelsen” vann en stor seger i fjol. Hundratusentals människor som vägrade betala sina gasräkningar efter flera shockprishöjningar i samband med privatiseringar fick rätt när Tysklands författningsdomstol i somras fastslog att prishöjningar måste vara skäliga för att vara rättskraftiga.
Tysklands konsumentombud går nu ut med rekommendationen att vägra betala gasräkningarna och överklaga dem rutinmässigt.
Ett annat exempel på en snabbt växande och politiskt alltmer framgångsrik rörelse är ”Vatten i medborgarhand!”. Det är ett nätverk av lokala föreningar och medborgarinitiativ som bekämpar privatiseringen av den kommunala vattenförsörjningen. Miljöorganisationer, fackförbund, konsumentföreningar, kyrkoförsamlingar och till och med De kommunala bolagens riksförbund samverkar för att trygga den kommunala vattenförsörjningen.
Enligt en färsk opinionsundersökning som De kommunala bolagens riksförbund gav i uppdrag är över 75 procent av tyskarna emot att vattenförsörjningen drivs i privat regi. Antalet ökar enligt opinionsforskarna.
