Journalisten och medborgarrättsaktivisten Mumia Abu-Jamal är en av de mest kända av de 3.500 dödsdömda fångar som sitter fängslade i väntan på avrättning i USA. Trots att han är isolerad 23 timmar om dygnet fortsätter han att sända radiokrönikor och skriva.
BOSTON Som journalist avslöjade han korruption inom Philadelphia-polisen, 1982 dömdes han för mord på en polis och sedan dess har hans advokater och bundsförvanter kämpat för att få honom frikänd. De hävdar att Abu-Jamal dömdes på grund av vänskapskorruption inom den mäktiga poliskåren – och på grund av att han är svart. Abu-Jamal och hans advokat Robert Bryan väntar just nu på beslut om en begäran om ny rättegång från appellationsdomstolen i Philadelphia. Om det blir en ny rättegång tror många betraktare att den kommer att bli mycket uppmärksammad. IPS-korrespondenten Adrianne Appel och radiojournalisten John Grebe har träffat Abu-Jamal i fängelset.
Genom dina radiosändningar och krönikor om politik, etnicitet, befrielsekamp och dödsstraffsmotstånd har du fortsatt att vara en ledare för vänstern och, misstänker jag, en inspiration för andra dödsdömda. Har du mycket kontakt med andra dömda?
– Jag får faktiskt brev från fångar från hela landet och ja, hela världen. Vissa uttrycker sin solidaritet, många vill börja brevväxla medan andra frågar om min historia eftersom de har hört om mitt engagemang inom den svarta befrielserörelsen.
– Många dödsdömda beskrivs som monster och riktigt onda personer. Men sanningen är att de flesta dödsdömda jag har träffat, eller hört om, är dömda på grund av sin fattigdom. Om de hade varit välbeställda män eller kvinnor som hade haft råd med ett anständigt försvar skulle många av dem inte sitta i fängelse.
Du har fått starkt stöd från Europa men inte här i USA. Vad beror den skillnaden på?
– Medierna i USA har varit en motståndare och inte en vän. Kampen tilltar och avtar, det är ebb och flod.
Opinionen för dödsstraff har minskat i USA, särskilt sedan 126 dödsdömda har blivit frikända, varav sex i Pennsylvania. Har du och dina jurister märkt någon förändring av attityden gällande din dom?
– Det kan jag inte säga att jag har. Men hur mäter man en sådan sak? Många människor tror – på grund av det de läst i tidningarna – att jag inte längre väntar på att avrättas. Tyvärr har dessa artiklar varit missvisande. Jag har inte lämnat dödscellen en enda dag. Jag sitter där nu.
Tror du att du får en rättvis rättegång nu?
– Jag har lärt mig att inte förutspå. Det är ett farligt spel. Vi arbetar för det och jag är hoppfull men jag vågar inte spå något.
Förhållandena för de dödsdömda i Pennsylvania är bland de mest inhumana i USA. Ni sitter isolerade 23 timmar om dagen i små celler. Ni förses med bojor när ni inte är i cellen, till och med när ni duschar. Ni tillåts ingen fysisk kontakt med någon alls, inte ens besökare. Hur påverkar det dig?
– Det påverkar hur man interagerar med familj och vänner, med personalen, med kvinnor. Det påverkar allt.
– För åratals sedan i Huntington (ett annat fängelse), fördes jag till en tandläkare. På vägen tillbaka gick jag igenom de centrala delarna av fängelset där hundratals män var på väg från matsalen. Eftersom jag inte hade varit i någon folksamling på så många år så frös jag fast, kunde inte röra mig. Vakten knuffade mig i ryggen och sa till mig att gå men jag kunde inte röra mig ur fläcken. Så chockad var jag över att befinna mig i närheten av hundratals män. I åratal hade jag levt i en cell eller en bur helt ensam.
När du var en ung reporter, vad inspirerade dig?
– Mitt liv som reporter på Svarta pantrarnas tidning, det inspirerade mig verkligen, även efter att jag lämnat partiet, när det splittrades. Den delen av mitt liv, att skriva från en radikal, folklig och svart synvinkel. Det har jag burit med mig. Jag lärde mig många viktiga läxor. När jag talar med folk i branschen är jag glad att jag aldrig gick på någon journalistskola.
Du har skrivit fem böcker och producerar varje vecka radiokrönikor. Varför fortsätter du att säga din mening?
– Det är fortfarande intressant. Vi lever i en fantastisk tid, en tid som är utmanande, som är farlig – men också inspirerande. Vi har en regering som med avsikt och för sina egna syften säger att tortyr är coolt. Vi har hemliga fängelser, där människor från hela världen hålls i Förenta Staternas namn. Människor vars namn vi inte känner torteras.
– Jag känner mig tvingad att skriva eftersom deras öde berör mig. Jag är fortfarande en journalist, en författare. Jag skulle försumma mina plikter om jag inte skrev om dessa händelser. Om du kommer ihåg så var det ganska många journalister i det här landet som inte gjorde det efter 11 september. De omslöts av kriget, de stödde kriget. Jag valde att inte ta den rollen.
I Pennsylvania sitter dubbelt så många svarta som vita i dödscellerna, vilket inte återspeglas hos delstatens befolkningsunderlag. Vad säger det om domstolarna i Pennsylvania?
– Det säger mycket om domstolarna i Philadelphia (den största staden i delstaten). Philly är värst i hela landet i dödsstraffsbranschen. Många fall som skulle klassas som mord av tredje graden eller dråp i andra stater bedöms som första klassens mord eller dödsstraffsbrott i Philly. Det beror på att det politiska systemet i staden bygger på dödsstraffet.
– Om någon inte är för dödsstraff så blir han eller hon automatiskt exkluderad från juryn. Det blir en annan slags jury. Det är i grunden orättvist redan från början. Om du utser en jury som är i grunden orättvis, då kan du bara få orättvisa beslut.
