I Flammans stora sommarnummer om framtiden (03/07) skriver chefredaktör Leoni­das Aretakis att ”vänstern måste börja bygga igen”. Med avstamp i Zohran Mamdanis hopp­fulla välfärdsprogram för New York formulerar Aretakis en vision om socialistisk överflödspo­litik i polemik mot ”den destruktiva teorin om nedväxt”. I denna utopi delar det allmänna ut labbodlad entrecote, billiga luftkonditionerade lägenheter och ymnighetshorn av glass.

Överflödets vindar blåser sannerligen starkt i Flamman. Aretakis bygger vidare på den norska statsvetaren Ola Innsets text med liknande ar­gument (3/4 2024), och förra veckan skrev ak­tivisten Ia Aanstoot på debattsidan om indu­strialismens historiska under och sjöng kärnkraftens framtida lov (24/7).

Här urskiljs starka viljor till ekosocialism som genom teknologi och stora projekt ska göra livet bättre för alla – men även starka rädslor för dyster nedväxtpolitik som med dömande blick exproprierar folks bilar och kylskåp.

Nedväxt blir här lätt en halmgubbe med den naiva positionen att BNP som sådan är dålig och att den enda vägen framåt är åtstramningspo­litik. Visst finns denna position, men traditio­nens tunga argument, enligt mig och andra, är att dagens omställning – utbytet av fossil en­ergianvändning mot framtida fossilfri – vilar på storskalig miljöförstörelse och kanske inte ens är möjlig att genomföra för alla länder med dagens råvaroutbud på kort tid. Med andra ord, att åtstramning av energi och resurser i rika samhällen – samtidigt som vi ställer om – är en förutsättning för överlevnad.

Det stämmer att nedväxtens överlevnads­politik betyder minskad materiell konsumtion för de flesta i Sverige. Men inom överlevnaden ryms mycket överflöd. Att äta mindre kött, bygga mindre nytt, ransonera flyget (med mer), är politik som enkelt kan kombineras med välfärd, snabbtåg och fossilfritt stål. Likaså går det att bygga utopiska visioner om lugnare, friare liv – med betydligt mindre materiell konsumtion än dagens Sverige. Sannerligen är då Mamdanis projekt med välfärd, frysta hyror och skattefi­nansierad kollektivtrafik ett framgångsrecept, men det är inte nog.

Överflödspolitik måste grundas i en vilja till alla människors överlevnad på vår enda pla­net – det vill säga i akuta utsläppsminskning­ar – och en förståelse för den nuvarande blott teknikdrivna omställningens många baksidor. I stället för att stångas mellan ekomodernism och nedväxt bör en enad vänster bjuda på både snabbtåg, välfärd, och ransonering, och låta mil­jardärerna stå för den välförtjänta notan.

Genom statens makt och folkrörelsernas momentum kan vår tids stora omdaning ske: en omställning mot fossilfrihet, resurssnålhet och livskvalitet i ett. I överflödets och över­levnadens allians är all typ av icke-materiell livskvalitet och utveckling välkommen, kombi­nerad med expropriering av fossilbolag och mil­jardärer för finansiering av storskaliga projekt.

Då kan vi alla äta glass, diskutera politik och spela boule i all tid – och leva enklare lyckliga liv i en inte för varm värld.

Noah Björelius Hort

Aktiv i Ta Tillbaka Framtiden