EU-kramarna inom LO har efter kallduschen i Lavalmålet, fått gemensamt intresse med regeringen. Genom att ändra i svensk lagstiftning hoppas man kunna upprätthålla EU-charaden några år till. Om inga under händer, riskerar ändå den ”svenska modellen” vara dödförklarad om sisådär 20 år. Kommer man i efterhand att kunna peka ut exakt när den dog? Hur lät dödsrosslingen?
Allt sjukare blir en annan del av modellen: arbetslöshetsförsäkringen. Hösten 2006 inleddes regeringens attack genom dyrare avgift och sänkta ersättningar.
Än är man inte nöjd. Hungriga vargar jagar bättre, men de blev visst inte tillräckligt hungriga.
Så nu ska den förhöjda finansieringsavgiften ersättas med en arbetslöshetsavgift. Regeringen hymlar inte med syftet: att sänka fackets löneanspråk. Att a-kassemedlemmarna får stå för en tredjedel av arbetslöshetskostnaderna ska svida i skinnet.

Redan här kunde man påpeka att kollektivavtalen ofta är treåriga. Att den enskilde, som månad för månad förvirras eller irriteras av avgiftsvariationerna, i alla fall inte kan göra så mycket för att påverka dem.
Även om vargen blir hungrig, vet den inte vad den ska jaga. På kort sikt lär inte regeringens ambition lyckas, att via a-kassan reglera arbetsmarknaden.
Däremot kan man – ofrivilligt? – komma att knäcka a-kassesystemet, rent bokstavligt.
I över ett år har a-kassorna gått på knäna med den administration som tidigare beslut skapat. Datasystemen (gemensamma för många kassor) var inte byggda för att ens skilja på vem som skulle betala full avgift och vem som skulle slippa (arbetslösa). Redan under 2007 var det flera a-kassors system som sviktade.

Det är ingen liten händelse. Det handlar om 3,5 miljoner människors avgifter och rätt till trygghet, samt över 200.000 människors ersättningar.
Nu påförs systemen ännu fler uppgifter de inte är byggda för. Så frågan är väl berättigad: vad händer om de kraschar?