I dag är det mer än två år sedan det palestinska folket höll parlamentsval och röstade fram Hamas. Och det är mer än två år sedan Sverige och EU beslutade sig för att sluta förhandla med Palestinas folkvalda företrädare. Jag blir lika arg varje gång jag tänker på det.
Jag bodde i Jerusalem i två år medan jag arbetade på min bok om hur israeliska och palestinska kvinnor drabbas av konflikten. Jag reste därifrån med en känsla av att det är så oerhört bråttom att mäkla fred, för både israelers och palestiniers skull, och inte minst för kvinnorna på båda sidor. Israel och Palestina är två oerhört patriarkala samhällen och som vi vet förvärras kvinnoförtryck i krig och undantagstillstånd. Ju värre situationen är – desto sämre blir situationen för kvinnorna.

På båda sidor rapporterar kvinnojourer att mäns våld mot kvinnor ökat lavinartat sedan konflikten förvärrades år 2000. Redan när jag flyttade till dit, 2003, kom det larmrapporter från Gaza om att våldet i hemmet ökat med 150 procent. Männen tog helt enkelt ut sin frustration över ökad fattigdom och arbetslöshet på kvinnorna. Sedan dess har situationen i Gaza bara förvärrats. Den egna konflikten mellan Hamas- och Fatah har urartat, och så gott som dagligen utsätts Gaza för israeliska bombräder. Gissa om det gjort situationen för Gazas kvinnor bättre?
När bistånden drogs in för två år sedan förvärrades situationen ytterligare. Palestinska familjer har inte längre råd att låta alla barn utbilda sig, och när de måste välja prioriteras sönerna. Döttrarna blir en ekonomisk börda och gifts bort i allt yngre åldrar för att föräldrarna helt enkelt inte har råd att försörja dem. Kvinnornas möjlighet att påverka sina liv är därför mycket liten.

De senaste årens svåra situation har dessutom gjort det palestinska samhället mer fundamentalistiskt. Valet av Hamas är ett steg i den riktningen. Fundamentalism är sällan positivt för kvinnor, men faktum är att när Hamas kom till makten, kom det även in fler kvinnor i parlamentet. Dessutom finns det flera exempel på partier som tonat ner fundamentalismen när de kommit i maktposition och tvingats ta ansvar. Men det är en utveckling som omvärlden knappast uppmuntrar genom att isolera Hamas.
De israeliska kvinnorna drabbas också av konflikten. En av de israeliska kvinnorna i min bok säger att ”vi lär oss att lösa konflikter med våld. En soldat lär sig att skjuta hur som helst och att spränga hus i luften. Sedan återvänder han hem och om hans fru gör minsta fel så slår han henne.”
På båda sidor är kvinnorna underrepresenterade på beslutande positioner, och på båda sidor får kvinnor som trycker på för förändring höra att ”kvinnofrågorna får vänta, vi befinner oss faktiskt i krig”. Och kvinnorna lär få fortsätta vänta, så länge parterna inte förhandlar.

Problemet är att ju längre de väntar, desto sämre blir förutsättningarna för förhandling. De senaste åren har Israel fört en mycket medveten politik för att förhindra israeler och palestinier från att mötas. Enligt israelisk lag får israeler inte besöka palestinska städer, och palestinier från de ockuperade områdena får inte besöka Israel. Sedan fem år tillbaka är det även förbjudet för israeler och palestinier att gifta sig med varandra. De enda gångerna israeler och palestinier möts, är på slagfältet. Med en sådan politik växer rasismen och hatet mot den andra sidan. Bara genom att mötas kan de lära sig att förstå varandra. Bara genom att samtala kan vi nå en lösning på konflikten. Det är sorgligt att Sverige och EU inte fattat det.