Under loppet av några veckor har jag deltagit i två tevedebatter. Den första hade temat ”Har jämställdheten gått för långt?”, den andra ”Den lyckliga horan, finns hon?”. Redan själva frågeställningarna ger en signal om att något har hänt med debattklimatet. För bara några år sedan hade det varit mer troligt att programmen haft rubriker som ”Varför går jämställdhetsarbetet så sakta?” och ”Hur ska samhället bekämpa prostitution och människohandel?” Vilken sorts frågeställning man föredrar beror förstås på vad man tycker. Det finns ju faktiskt de som anser att jämställdheten har gått för långt, och de har funnits ända sedan kvinnlig rösträtt var en het fråga. Debatten om kvinnosaken/feminismen/jämställdheten har sett ganska likartad ut genom decennierna. Däremot har utgångspunkten för debatten liksom utsikterna till framgång skiftat i takt med omständigheterna i samhället i övrigt.
Liberaler och socialister insåg att de skulle vinna på att också kvinnor fick rösträtt, vilket gav rösträttskvinnorna draghjälp också utanför de övertygades led. När arbetskraftsbrist hotade fick kvinnors krav på arbete på lika villkor, barnomsorg och särbeskattning genomslag. Och när socialdemokratin behövde en ny barrikadfråga sedan projektet om ekonomisk rättvisa gavs upp under 1990-talet lyftes feminismen ända in i regeringskansliet. Löneskillnader, sexualiserat våld och kvinnorepresentation hamnade på agendan i både politiken och den mediala debatten.
Sedan valrörelsen 2006 har det blivit allt mer uppenbart att den här senaste eran av feministiskt initiativ (och då menar jag inte föreningen/partiet med samma namn) nu är över. Systemkritik, kollektiv kamp och vanlig enkel statistik har ersatts av individualism och kränkningskataloger. Feministerna är åter en samling lurviga manshatande extremister som har gått för långt. Det gäller att ha lite perspektiv för att inte misströsta. Och att hämta styrka ur vetskapen att inte ett enda av de framsteg som ändå gjorts hade blivit av om det inte varit för alla impopulära, ifrågasatta och förhånade kämpar som bara fortsatt och fortsatt. Det är sällan tebjudning för feminister.