Alltför länge har högern kunnat sätta den ekonomisk-teoretiska dagordningen. Man har lyckats upphöja en mängd gamla verklighetsfrämmande föreställningar till enda sanning. Det är dags för vänstern att forma en teori som utgår från verkligheten – och i första hand från dagens kapitalistiska verklighet.
En högt älskad högerteori är den om frihandeln – ju friare handel, desto större välstånd för alla. Men vid frihandel mellan en stark makt och en svag, utnyttjar den starke alltid sitt övertag. Det svaga landet blir en satellit på det starka landets villkor. Ett mönster av kolonial typ uppstår, som permanentas över tiden. Följden blir negativ även för det starka landet, eftersom det svaga landet får dåliga resurser att köpa från andra länder. Svagt utvecklade och fattiga länder måste därför under en uppbyggnadsperiod tillämpa en skyddspolitik. Historiska exempel på detta är Tyskland och USA, som redan före sekelskiftet 1900 hade gått om Storbritannien i ekonomisk utveckling.
Ett annat argument för frihandel är ”specialiseringen”. Varje land ska specialisera sig på det som det är ”bäst” på. Men de allra flesta länder kan mycket väl bära upp en mångsidig struktur. Specialisering leder till sårbarhet och osunda politiska beroenden. Mångsidighet leder till större stabilitet och möjlighet att möta strukturella kriser. Specialiseringen gynnas dessvärre av de starkt minskade transportkostnaderna, vilka skapar ökade mängder utsläpp – inget ideal precis i denna klimatproblemens tid.
Joseph Stiglitz, Världsbankens förre chefsekonom, har i sin senaste bok Making Globalization work skarpt kritiserat föreställningen att fattigdom kan hävas via frihandel och exportledd ekonomisk expansion. Han har sett hur illa främst afrikanska länder har drabbats av denna påtvingade strategi. Men även industriländer har anledning till uppmärksamhet – särskilt gentemot kapitalmarknadens nya flyktiga och spekulativa former. I en orättvis värld med ojämn maktfördelning blir en dogmatisk frihandelsteori ett redskap för makten.
I frihandelns heliga namn har ju även Sverige måst tillåta farliga kemiska substanser och öppna sig för den kontinentala vin- och spritfloden.