De är här. Nu igen. Helt väntat och ändå som ett slag i solar plexus. Adventsljusstakarna. De elektriska. Med sina lågor i räfflat glas. Trekantiga. I vartenda fönster på vartenda ålderdomshem, varenda Försäkringskassa, vartenda puttinutthem.
Kalla det folkförakt, det ger jag blanka i. Jag står upp för mitt hat mot dessa alienationens stolta fanbärare. De förorenar ju min själ.

Ibland måste man ventilera sitt hat för att inte krackelera och det är, som ni säkert märker, i detta mer eller mindre oädla syfte jag nu tar dessa spaltcentimeter i anspråk. Häromdagen gjorde jag detsamma, till en Facebook-kompis som studerar på Handels: ”Dessa förbaskade adventsljusstakar, är de inte det värsta Jesus frambringat (den hårda konkurrensen till trots)?” Svaret: ”Nejdå! De är fantastiskt belysande (på mer än ett sätt!). Se dem som en symbol över samhällets obsoleta strukturer. Tänk dig den Vite Mannen längst upp, sen kommer alla andra grupper i världen – ett ljus för färgade, ett för judar, ett för handikappade, ett för kvinnor, osv. Tripp, trapp trull”.
Just det! Oavsett vad Handelsstudentens intention nu må ha varit, gav han mig bara ytterligare vatten på min redan vilt spinnande kvarn. Skönt att man alltid kan hitta ett sätt att politisera sitt hat.

Om de elektriska adventsljusstakarna inför Jesu ankomst åsamkar mig emotionella problem av det grövre slaget, så finns det dock något än värre, något som får hela min kropp att vilja vända sig ut och in. Adventsljusstakar i januari. Eller, än värre, i februari. För att inte säga mars. Jag lovar, jag har sett det. Och det var inte kul.
Marsljusstaken borde kanske vara konformismens motsats, ett uppror, eller ett dekonstruktivt moment som postmodernisten kanske skulle ha sagt. Men för mig blir den bara en accentuering av det döda i vår kultur. Det automatiserade blottat av husmoderns banala försumlighet.