Hugo Chávez knappa förlust i folkomröstningen var resultatet av storskaligt röstskolk från hans anhängare. 44 procent av väljarna stannade hemma. Varför? I första hand var det för att de inte förstod eller accepterade att detta var en nödvändig folkomröstning. Åtgärderna relaterade till arbetstiden kunde, tillsammans med några andra sociala reformer, lätt ha blivit föremål för lagstiftning i det sittande parlamentet. Huvudfrågorna gällde borttagandet av restriktioner för statsöverhuvudets valbarhet (precis som i större delen av Europa) och inriktningen mot ”en socialistisk ekonomi”. När det gäller det sistnämnda fanns det helt enkelt inte nog med debatt och diskussion på gräsrotsnivå. Som Edgardo Lander, en vänligt sinnad kritiker, påpekade:
”Innan vi röstar för en konstitutionell reform som definierar staten, ekonomin och demokratin som socialistisk, har vi rätt att som medborgare delta i dessa definitioner. Vad betyder begreppet socialistisk stat? Vad betyder begreppet socialistisk ekonomi? Vad betyder begreppet socialistisk demokrati? På vilket sätt är de annorlunda jämfört med staterna, ekonomierna och demokratierna som fanns hos socialismen under 1900-talet? Vi talar inte om en semantisk debatt här, snarare om ganska grundläggande beslut som rör landets framtid.”
Detta underströks av Greg Wilpert, en till regeringen sympatiskt inställd journalist, vars hemsida, venezuelaanalysis.com, är den bästa källan till information om landet:
”Genom att snabba på reformprocessen, gav Chávez oppositionen en nära nog unik möjlighet att utdela ett dräpande slag. Den hastighet som processen trycktes igenom med, öppnade för en kritik om att processen hade fundamentala brister, vilket har blivit en av de huvudsakliga invändningarna från moderata kritiker.”
Ett annat fel var att insistera på att förslagen röstades igenom blockvis. Det är fullt möjligt att ett antal av förslagen hade gått igenom om en röst på var och en av dem hade tillåtits. Det skulle ha uppmanat bolivarianerna att kampanja mer effektivt på gräsrotsnivå, genom organiserade diskussioner och debatter (som den franska vänstern gjorde för att vinna diskussionen och besegra EU-konstitutionen). Det är alltid ett misstag att underskatta väljarkåren, och Chávez vet detta bättre än de flesta.
Vad kan nu göras? Presidenten sitter kvar till 2013 och vad han än kan anses vara i övrigt, kommer Chávez aldrig att bli en vingklippt president. Han är en kämpe och han kommer att fundera på hur han skall stärka processen. Rätt hanterad skulle förlusten kunna vara en förklädd välsignelse. Den har, trots allt, punkterat argumentet från västvärldens propagandister som under de senaste åtta åren har påstått att demokratin i Venezuela är död och att tyranniet har vunnit. De som såg Chávez tal, där han accepterade nederlaget, kan inte tvivla på hans tilltro till en social process som befästs demokratiskt. Så mycket är klart. En av svagheterna för rörelsen i Venezuela har varit det överdrivna beroendet till en person. Det är farligt för personen (en kula kan räcka) och det är ohälsosamt för den bolivarianska processen.
Mycket av självkritik kommer att göras i Caracas, men nyckeln nu är att öppna en debatt som kan analysera skälen till bakslaget och röra sig mot ett kollektivt ledarskap för att besluta om nästa kandidat. Det rör sig om ett långt tidsperspektiv, men diskussionen borde starta nu. Fördjupandet av det folkliga deltagandet och att uppmuntra social inkludering (såsom föreslås i det nedröstade konstitutionella förändringarna) borde göras i vilket fall.
Folkomröstningen kommer säkerligen att uppmuntra oppositionen i Venezuela och högern i Latinamerika, men det vore dåraktigt att tro att denna seger automatiskt ger dem segern i nästa presidentval. Om de bara lär sig läxan, är det vänstern som vinner.
