Klimatmedvetandet fick sitt genombrott hos allmänheten med Al Gores film En obekväm sanning år 2006. Sedan dess – alltså på ett enda års tid – har världens politiska fokus flyttats. Internationella toppmöten, som för några år sedan skulle handlat om Irakkriget eller globaliseringens effekter, handlar nu om klimathotet.
Inför toppmötet i Bali har klimatdiskussionen trots allt rört sig framåt. Allt mindre handlar om huruvida klimathotet existerar och bör åtgärdas. Alltmer handlar det istället om genomförandet. Då kommer klimatförhandlingarna alltmer att påminna om handeltoppmöten, nu diskuteras kvoter, regelverk och principer. Några av de centrala stötestenarna som kommer diskuteras nu, är följande:

1.
Per capita eller per land-beräkning.
Från de rika länderna, däribland Sverige, lyfts ofta perspektivet att problemet ligger hos de största utsläpparländerna. Speciellt Kina och USA brukar nämnas. I folkrika Kina och Indien påpekar man att deras utsläpp ännu är mycket lägre, räknat per capita, än de rika ländernas utsläpp, samt att utvecklingsländer måste få en chans att komma ikapp de rika länderna.

2.
Resursöverföring till de fattiga länderna.
De flesta erkänner idag behovet av att stödja utvecklingsländerna, dels så att de kan investera i miljövänlig teknik och dels för att de redan idag drabbas hårdast av klimatkatastrofer. Men hur mycket pengar den rika världen vill bidra med, och på vilket sätt, är en knäckfråga.
Marknadslösningen handlar om att stora utsläppare skall kunna köpa fattigare länders utsläppsrättigheter.
En annan lösning går ut på att länder med betalningsförmåga fonderar pengar som skall avsättas för miljöinvesteringar.

3.
Biobränsle.
Rika länder driver tillsammans med etanolproducenter en diskussion om att ersätta olja med biobränsle – framför allt etanol. Problemet är, enligt deras motståndare, att etanolen idag inte produceras miljövänligt och att livsmedelsproduktionen trängs ut i länder som redan har svårt att föda sin befolkning. Ytterligare en risk med storsatsningar är att stora mängder skog kommer avverkas – i sig en faktor som ger mer av koldioxid i luften. Flera miljöorganisationer kräver nu skydd för skogen inom klimatförhandlingarna.
Att klimatfrågan nu blir mer konkret, innebär alltså att en rad motsättningar kommer till ytan – de flesta är relaterade till klyftan mellan fattiga och rika länder, andra mellan förespråkare för olika energislag och näringar.

Det är inte svårt att se vad huvudproblemet varit fram till nu. Regeringarna i de rika länderna har hittills gjort motstånd mot idén att deras tillväxtmodell på något sätt skall kunna begränsas. De har velat hitta kryphål som tillåter dem att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som inte sker på deras egen mark. De har villigt trott på tveksamma lösningar som etanol och kärnkraft, som bär på andra miljömässiga risker. De har inte för sin hemmaopinion ens börjat diskutera de stora förändringar av transportsystem, boende, livsmedelsproduktion och energiproduktion som måste ske, och som rimligen måste börja i de rika länder som har störst kapacitet. Ett enormt problem för klimatpolitiken är att den hittills inte varit begriplig och ännu inte diskuterats i breda lager.

Klimatfrågan har, kort sagt, anlänt i en på flera sätt politiskt dysfunktionell era. En annan måste börja mycket snart.