Det har blivit poulärt att säga att det norska försvaret måste bli mer ”relevant”. Det kan knappast någon undgå att instämma i. Frågan är – relevant för vad, och för vem?
Försvaret under kalla kriget var inte oproblematiskt. Men det hade få problem med att bli uppfattat som relevant för de flesta medborgare. Idén om ett invasionsförsvar har långa traditioner. Det säkrade en hög försvarsvilja i folket och stor andel av statsbudgeten.
Mycket har ändrats sedan dess. Vi lever i en värld där kontrollen över energiresurserna har blivit stadigt viktigare, och där rivaliteten mellan stormakter tilltar. Trösklarna för att starta krig har sänkts.
I denna situation har Norge spelat en uppseendeväckande självuppoffrande roll. Norge har anspassat försvarsstrukturen efter andras önskningar och krav. Fokus har flyttats från våra egna närområden och våra egna strategiska resurser, och försvaret utvecklas i en riktning mot att bli en legohär för en supermakt som ofta har motstridiga intressen med oss själva.
Skall försvaret vara en institution med hög uppslutning i det norska samhället, måste det grundläggas i försvaret av reella intressen och intressen som delas av samhället som helhet. Sådana intressen är hävdandet av suveränitet i hela vårt stora och rika land, och att sörja för att naturesurserna används på ett miljömässigt och samhällsmässigt försvarligt sätt.
Bara när en stor majoritet av folket uppfattar att försvaret utför nyttiga uppgifter, kommer vi kunna upphålla försvarsviljan på längre sikt. Här finns det mycket att göra. Försvarets medarbetarundersökningar avslöjar att bara fyra av tio har en klar förståelse av försvarets målsättningar.
Högre uppslutning i befolkningen kan också uppnås med en stärkt värnplikt och genom att försvaret finns i alla delar av landet. Ett nordiskt försvarssamarbete skulle vara ett steg i rätt riktning. Att skicka var fjärde soldat till Afghanistan är däremot fel väg att gå.