Okategoriserade 27 november, 2007

CH Hermansson: Makt och miljö viktigast för vänstern

Makten ligger fortfarande i händerna på storkapitalet – inte främst i parlamenten. Därför är det viktigt med folkrörelser och arbetarinflytande. Miljöfrågan är akut och skulle också kunna samla massorna. Det menar CH Hermansson, som fyller 90 år och alltså är årsbarn både med ryska revolutionen och sitt eget parti.

Två timmar före vårt möte ringer CH. Han undrar om jag vill ha mjölk i kaffet, för i så fall ska jag köpa med mig det. Jag lovar att köpa mjölk och Aftonbladet.
CH Hermansson fixar fika och plockar fram bullar. Han bläddrar i dagens hög med tidningar och svarar i telefon.
CH är pigg och munter, trots att åldern medfört vissa krämpor.
– Springa kan jag inte. Men jag hoppas på att få uppleva en sommar till. Jag hade det oerhört fint i somras, ute i skärgården. Badade varje dag.

Tänker du på döden?
– Njaaa… Det lönar sig inte. Men jag tänker på dem som ska ta hand om mig. Åka in och ut på sjukhus och hela det köret.
– Jag tycker om att leva!
Immanuel Wallerstein har sagt att kapitalismen bara har 50 år kvar. CH håller med. Därefter kanske världen kan förändras till det bättre. Om det finns något kvar. Han är mycket bekymrad över de stora miljöproblemen, men framhåller att miljöfrågan också kan vara enande.
– Jag tror Dagens Nyheter och andra har rätt när de fruktar att vänstern ska använda klimatfrågan. Den frågan fordrar en planering av ekonomin. Det är en oerhört viktig fråga som vänstern inte får försumma. Det borde gå att skapa bred folklig enhet kring den. Några av våra största folkliga organisationer är Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Då når man över de gamla klassgränserna och kan mobilisera en mycket stor del av befolkningen för en bättre politik.

En av CH:s viktigaste frågor är de arbetandes makt över företagen. Det ska uppnås stegvis, genom att exempelvis börja med arbetsmiljön.
– Facket och de arbetande ska ha ensamrätt på att avgöra hur arbetsmiljön ska se ut. Det ska inte vara resultat av kompromisser bara.
Därefter kan man fortsätta med frågor om investeringar och teknik.
– Och det gäller både arbetare och tjänstemän.
– Jag har alltid sett arbetarrörelsen som en enhet. Där det finns olika uppfattningar om hur man ska nå målet socialism. Men, som jag skriver i kommande numret av Socialistisk Debatt, när nya ordföranden för socialdemokraterna höll sitt stora kongresstal fanns varken kapitalism eller socialism nämnda.
Det är borgerliga media som har problemformuleringsinitiativet, menar han. Nu talas inte om kapitalism, utan om marknadsekonomi. Ordet imperialism har blivit globalisering. Men Marx och Engels hade rätt, motsättningarna har skärpts.
– Storfinansen har skärpt sitt grepp.
Och de 15 ägarfamiljerna som du talade om …
– Ja, de har blivit två. Också förmögenhetsskillnaderna har ökat. Samtidigt försöker man dölja maktförhållandena, genom att påstå att makten bara finns hos riksdag och regering. Det skapar ju väldiga illusioner.
Men det finns de som hävdar att arbetarklassen i sig inte kan uppnå socialism, påpekar jag, att den måste ledas av intellektuella.
– Det varierar under olika epoker. Nu har till exempel Kommunal fört en väldig diskussion om de här principiella problemen. Ledningen ville ta bort ordet ”socialism” ur programtexten, men åkte på bakslag vid kongressen. Jag har framför allt synsättet att arbetarrörelsen är en enhet.

Men du bytte själv från socialdemokratiska partiet till kommunisterna.
– Ja, och det berodde på den socialdemokratiska politiken, det. Dels samlingsregeringens politik mot Nazi-Tyskland. Dels den ekonomiska politiken, där man under kriget pressade ner reallönerna med 20 procent för arbetarklassen.

De partisplittringar som har varit, 1917, 1921 och 1924 och 1929, därefter utbrytningen i KFml 1967 och i APK 1977 har handlat om stora, principiella frågor. Kom sakpolitiken för mycket i skymundan?
– I många fall har det varit doktriner som fått styra, medan det var den faktiska kampen som borde varit avgörande. Det gäller även idag – när jag talar med enskilda socialdemokrater är vi överens om mycket. Men man kan ju inte heller vara utan principer.
– Det bedrövliga är att varken den revolutionära eller den reformistiska arbetarrörelsen har lyckats genomföra sitt program. I något samhälle. Det som ger hopp är utvecklingen i Latinamerika.
Men Sverige har inte motsvarande samhällsförhållanden. De har en fortfarande stor fattig bondebefolkning. Sverige har nästan inga bönder kvar – i alla fall inte radikala.
– På 1950-talet ordnade partiet småbondekonferenser och talade om samverkan mellan arbetare och bönder. Vi samverkade också bra i kampen mot kärnkraften. Men nu verkar det lite svårare, med centerpartiets nuvarande ledning. Hon kan ju inte ens öppna munnen utan att säga konkurrens, den där ordföranden.
Men alla partiet har väl gått åt höger, säger jag, och CH håller med. Jag tar det aktuella valet i Danmark som avskräckande exempel.
– Ja men där var det glädjande att Socialistisk folkeparti gick framåt. Det var i huvudsak missnöjda socialdemokrater som röstade på dem.

Även i Sverige brukar vänsterpartiet gå framåt på bekostnad av socialdemokraterna. Hur ska man parera det?
– Det är därför jag menar att man måste arbeta på fler sätt än det parlamentariska. Just inflytandet i företagen är viktigt. Och konsumentinflytande, men i bred mening – i hyresgäströrelsen och så vidare. Miljöfrågorna kommer att få stor betydelse.
– Det räcker inte med bara beslut i riksdag och regering. Det gäller att förändra människors värderingar. Det är många som inte betraktar sig som arbetare. Gå in i en vanlig speceributik och fråga biträdena vad de är för någonting.
Arbetarrörelsen har varit stelbent, inklusive vänsterpartiet, när det gäller att karakterisera människor och vinna dem, menar CH.

Var det kanske bra att borgarna vann valet så att folk radikaliseras?
– Enligt idén att folk måste få det sämre för att det ska bli bättre? Nej, regeringen hinner ställa till med så mycket jävelskap innan vi återtar makten 2010. Privatisering av allt, statliga företag inte minst.
– Men å andra sidan ska man inte överbetona statens betydelse, som hittills. Det har lett till att man har förlorat förtroendet från de arbetande.

Det är ett tålmodigt arbete som krävs, menar CH, för att arbeta på andra sätt än de parlamentariska. Det visar nödvändigheten av ideologisk verksamhet, säger han. Marxismen är den enda teoretiska utgångspunkt som kan förklara samhället. Jag påpekar att i den rådande debatten betraktas marxismen som direkt kopplad till stalinismen.
– Varför finns inga upplysningskampanjer mot kapitalismens och imperialismens brott? Man använder kommunistspöket som slagträ.
Borgerliga media är starka och arbetarklassen har gjort sig av med sina medier, säger han och tar tidningen Ny Dag och bokförlaget Arbetarkultur som exempel.
– Jag är oerhört kritisk till att man gjorde sig av med dem. Och socialdemokraterna har gjort likadant.

När slutade du själv kalla dig kommunist?
– Det gjorde jag när partiet bytte namn. Jag kallar mig socialist eller vänsterpartist. Det tycker jag är naturligt.

Men har inte motståndarna vunnit då, om man överger begreppet?
– Jo, de har varit övermäktiga. Men jag är anhängare av Kommunistiska manifestet.
Miljöfrågan har drivits länge av vänstern. En annan fråga som togs upp tidigt, var kvinnofrågan.
– Socialister har alltid fört fram kvinnors rättigheter.
– Vi var väldigt förtjusta i Kollontay, säger CH och skrattar. Rosa Luxemburg representerade både kvinnokampen och socialismen. Historiskt har de frågorna hört samman.
Jag frågar hur han själv haft det i sin familj. Han och hustrun Märta levde tillsammans i 60 år. CH menar att de två alltid känt sig likställda.
– Om det är något jag ångrar så är det att jag lade så mycket tid på resor. Jag har varit överallt! Det är för stora anspråk på partiledare, det är helt orimligt egentligen.

Redan 1965 diskuterade CH, i Vänsterns väg, att partiväsendet var föråldrat. Han kritiserade sitt eget parti för att vara gammalmodigt. CH håller med om att det i mångt och mycket är samma frågor som är viktiga idag.

Har vänsterpartiet misslyckats?
– Vi har i all fall inte lyckats genomföra vårt program. Men jag är inte kritisk mot partiets arbete i allmänhet.
– Jag tycker inte att partiet är trögt, men samhället förändras. Jag har ingen överlägsen attityd till partiet, absolut inte. Partiet har gett oerhört mycket. Jag har varit medlem i 65 år, en hel levnad. Partiet har format mitt liv.

* TIPS! * Mer läsning i långa versionen (menyn till vänster)

Kommentar/Utrikes 09 maj, 2025

En femårig pojke vårdas för undernäring på ett sjukhus i Khan Younis den 1 maj. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

Allt fler västerländska politiker och medier kräver att kriget upphör, och vissa öppnar till och med för att erkänna den palestinska staten. Men de med mest makt håller fortfarande tyst medan Israels regering börjar bygga ”Gazarivieran”.

”Gazaremsan kommer att helt förstöras”. ”Israeler bör inte skämmas för att använda ordet ockupation.” ”Gazas invånare kommer att börja utvandra i stora antal till andra länder.”

Det är ett axplock av citat från en presskonferens som Israels högerextrema finansminister Bezalel Smotrich gav förra tisdagen. Talet hölls strax efter att regeringen hade meddelat att den kommer intensifiera sin offensiv i Gaza och etablera en permanent närvaro i området. I klartext betyder det att de har köpt Donald Trumps förslag på att själva återuppbygga remsan till ett ockuperat turistparadis. Den slutgiltiga lösningen är en AI-genererad bild på en strandriviera i guldskimmer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 09 maj, 2025

Israelbojkott föreslås inom IF Metall – men ledningen säger nej

Demonstration mot Aimpoint i Malmö – ett av de svenska företag som bedriver handel med Israel. Ett stenkast bort ligger bolaget Nordisk, där verkstadsklubben motionerat om Israelbojkott. Foto: Johan Nilsson / TT

I dagarna beslutade norska LO om ekonomisk bojkott av Israel. En verkstadsklubb i Malmö vill att IF Metall gör detsamma, men fackstyrelsen säger nej – trots att dess internationella samarbetsorgan gett grönt ljus.

”Om inte ockupationen upphör innan september 2025, som FN:s generalförsamling krävt, kommer LO arbeta för att Norge tar initiativ till en internationell ekonomisk bojkott.”

Det beslutet kom i dag från Norska LO, efter förslag om att fackförbundet ska verka för en fullskalig Israelbojkott

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 09 maj, 2025

Vetenskapen är högerns nästa måltavla

Livsmedelsverkets rekommendationer om maximalt 350 gram rött kött i veckan har fått högern att se rött. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lobbyisten Johan Ingerös attacker mot Klimatpolitiska och Finanspolitiska råden handlar knappast om att stärka folket mot experterstyret. Utan om att politiker ska kunna stoppa huvudet i sanden.

Det händer att motstånd presenterar sig i form av pyttesmå, odramatiska händelser, ja nästan vad man kunde kalla för icke-händelser.

En sådan inträffade i förra veckan, när Livsmedelsverket rådde svenskar att äta maximalt 350 gram rött kött i veckan. I sak inga konstigheter; grunden för råden är hälsoeffekterna och kopplingen mellan köttätande och (bland annat) tarmcancer är väletablerad.

Rekommendationen kom redan i höstas, men Livsmedelsverket fick då omedelbart bakläxa av en purken landsbygdsminister, kristdemokraten Peter Kullgren. Han menade att Livsmedelsverket behövde göra om kalkylen med hänsyn tagen till svensk livsmedelsberedskap.

Det gjorde Livsmedelsverket, och återkom häromveckan med exakt samma kostråd. Ministern är uppfriskande ärlig om sin besvikelse: ”Jag noterar att uppdragen inte har fått den effekt som jag hade hoppats på.”

Varje person som doppat en tå i sociala medier förstår att besvikelsen inte främst handlar om beredskap eller köttbönders väl och ve; köttätandet har intagit en central roll i kulturkriget och högerradikaler fyller flödet med närbilder på jättebiffar flankerade av bacon och anekdotiska berättelser om otroliga hälsolyft.

Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism.

Samtidigt pågår striden om vetenskapens roll i politiken för fullt. Från USA kommer dagligen nyheter om motorsågsmassakrer mot snart sagt alla myndigheter och aktörer som arbetar med datainsamling och vetenskaplig metod för att hantera möjliga hot mot människan och samhället. Det handlar om både retoriska och ekonomiska attacker, ofta präglade av en illa dold skadeglädje.

En gång i tiden skrattade alla, även svensk höger, när Trump i ett animerat ögonblick spekulerade kring möjligheten att bota covid genom att dricka klorin.

I dag plockar den svenska högern snarare fram anteckningsboken.

Nu formerar den sig för ett angrepp mot de irriterande siffernördarna. Landsbygdsministerns bakläxa är ett exempel. Att klimatminister Pourmokhtari skolkade från Klimatpolitiska rådets senaste presentation, utan att ens bry sig om att hitta på ett svepskäl, är ett annat exempel. Kanske blev hon inspirerad av Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, trendsättaren som redan för ett år sedan beskrev Klimatpolitiska rådets rapport som ”mycket gnäll” och öppnade för att, som det heter, ”se över rådets uppdrag”.

Som härförare för den svenska vetenskapsfientligheten rider nu Johan Ingerö in på scenen. Den tidigare folkpartisten, kristdemokraten (som brådstörtat tvingades lämna partisekreterarposten) och numera lobbyisten argumenterar i en ledartext i Göteborgs-Posten (3/5) skickligt för att vetenskapen bör placeras i baksätet. Den som kräver att politiken böjer sig efter vetenskapen, förklarar han, har missat själva poängen med demokratin. Det är de folkvalda som fattar besluten, inte experterna.

Det har han helt rätt i. I demokratin ingår att de folkvalda kan ta experternas rapport, spola ned den i toaletten och göra raka motsatsen. Det är lika självklart som att svenskarna lugnt kan äta tio kilo plankstek i veckan oavsett kostråden.

Läs mer

Kruxet är bara att Ingerö pläderar för en nedläggning av såväl Klimatpolitiska som Finanspolitiska rådet, och mullrar hotfullt mot myndigheter i allmänhet. Texten argumenterar inte främst för de folkvaldas rätt att gå emot experter, utan för något radikalt annat, nämligen de folkvaldas rätt att slippa veta. Det – att makten hävdar sin rätt till okunskap – är en milstolpe i svensk politik. Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism, något som skulle kunna marknadsföras som ”Doge – men med förnuft”.

Den svenska trumpismens banérförare säger sig vara rädda för aktivistiska och olydiga tjänstemän. Det är struntprat. De vet mycket väl att det är de tjänstemän som samvetsgrant, petnoga och befriande tondövt fortsätter att komma fram till att mer än 350 gram rött kött riskerar att skada hälsan, oavsett vilka signaler som kommer från Rosenbad – eller för den delen Mar-a-Lago.

Utrikes 09 maj, 2025

Tillbaka till bikupan

På eftermiddagen samlas Kipsélis invånare utanför kaféerna i den svala vårluften. Foto: Elton Wååg.

En gång i tiden kunde man höra Frank Sinatra spela piano på kaféerna i Atens stadsdel Kipséli. Sedan föll området i glömska och förslummades – för att sedan segla upp som ett kreativt område. Nu fruktar invånarna att tunnelbanan kommer föra med sig mer kapital – och högre hyror.

– Vad gör ni här? utbrister den gamle mannen och ser på oss skeptiskt.

– Aten är en så smutsig stad! Vad finns det att se här i Kipséli?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Ökänd antisemit döms för hatbrott: ”Behövs en ny Hitler”

Ahmed Rami föreläser för Radio Cui Bono. Skärmavbild.

Ahmed Rami har spridit antisemitisk propaganda sedan 1980-talet. Nu döms han ännu en gång för hets mot folkgrupp.

Ahmed Rami, 78, döms för hets mot folkgrupp, efter uttalanden om att ”Tyskland behöver en ny Hitler” och jämförelser av judar med bakterier.

Enligt tingsrätten var uttalandena avhumaniserande, och hade som syfte att skapa förakt och hat mot judar som grupp. Påföljden blir villkorlig dom och dagsböter om sammanlagt 6 000 kronor, och åläggs dessutom att betala 10 000 kronor i advokatkostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 08 maj, 2025

Samma trauma, nya minnen

”Arv och miljö” blev norska Vigdis Hjorths genombrott. Den nya boken är en uppföljare – och upprepning. Foto: Sara Angelica Spilling.

Hyllade författaren Vigdis Hjorths uppföljare handlar om upprepningens psykologi – men blir mest bara tjatig.

Upprepning har funnits med som ett tema i hela Vigdis Hjorths författarskap, tillsammans med familjedynamik och litteraturens förhållande till sanning. I nya romanen är det, som namnet antyder, än mer uttalat och närvarande på flera nivåer: Upprepningen (2025) fungerar i sig som en variation på hennes mest kända bok Arv och miljö (2016), en historia om ett undanträngt incesttrauma i familjen. Handlingen i den nya, tunna boken är avgränsad till ett fåtal händelser som känns igen från tidigare, men som här utgör hela berättelsen. I sin dagbok skildrar berättaren hur hon blir av med oskulden. Scenen har i själva verket aldrig ägt rum, men tas för sanning av föräldrarna som läser dagboken. Pappan försvinner ut i natten, upprörd – men inte för att ha tagit del av dotterns sexuella uppvaknande som vi först tror, utan av rädsla för att det ska avslöja de övergrepp han utsatte sitt barn för.

Hjorth återvänder till skeendet som skildras i Arv och miljö, som för att se vad som händer om man låter händelser som där är perifera framträda tydligare. Ramen med en vuxen författare som ser tillbaka på sin uppväxt och förstår den annorlunda, gör också att minnesarbete och fiktion ytterligare tematiseras i den nya romanen. Hjorth går i dialog med 1800-talsfilosofen Søren Kiverkegaards idé att upprepning inte är möjlig, vilket enligt honom också skapar en möjlighet till förflyttning. Det perspektivet representeras här framför allt av den vuxna berättarens nya blick på händelser i det förflutna. Men upprepningen står också för det lagbundna och klaustrofobiska: formuleringar återkommer, scener är intill förväxling lika varandra. Vardagsrummen och ölen, träffarna med Finn, mamman som hysterisk står på trappen och väntar, pappan som ber henne att låta flickan vara. Några få ord upprepas och blir avgörande för ett helt liv. Det medelklassliv som berättas ekar också av snarlika skildringar, och även om det kan ses som trotsigt att välja att cirkulera kring sitt trauma i stället för att förnya sig, är det också i linje med en narcissistisk terapikultur.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Lobbyister kan hamna i register: ”Otillräckligt”

Göran Persson och Göran Hägglund, tidigare ledare för S respektive KD, arbetar båda i dag som lobbyister. Och de är inte ensamma om att han en bakgrund i politiken. Foto: Jessica Gow / TT.

Utredaren Mats Melin ”förvånades” över lobbyismens grepp om politiken – och vill se ett totalt förbud mot anonyma bidrag i politiken. Men lobbyistkritikern Max Andersson beskriver förslaget som otillräckligt.

– Externa aktörer, som företräder skilda intressen och mer informellt vill påverka politiskt beslutsfattande. Det kan vara public affairs-konsulter, företag, organisationer eller sammanslutningar, förklarar justitierådet Mats Melin.

– Vi upplever att sådan påverkan spelat en allt större roll de senaste åren.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Reportage 08 maj, 2025

Kom som du är

Foto: Pinky Promise/Rave Rat Media.

I syndens näste Berlin stänger aldrig klubbarna – förutom när de måste spolas av. Flamman beger sig ut i den tyska huvudstadens nattliv, och möter stenhårda vakter, strikta klädkoder – och en gemenskap där det finns något för alla.

Kön ringlar sig lång på den stillsamma bakgården i det gamla industrikomplexet i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. Klockan är strax före midnatt och människor, mestadels svartklädda och uppradade två och två, står och väntar på att bli synade av Klub Verbotens välkända ansikte vid dörren – Hanny. Med platinablont hår, hård blick och spikrak hållning är det hon som dikterar vem som får komma in.

Även om du köpt biljett finns ingen garanti för att du inte får vända i dörren. Du förväntas, utöver att följa en strikt klädkod, även kunna berätta minst tre av klubbens regler. Det är viktigt att alla vet vad som gäller, och följer reglerna

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 07 maj, 2025

Censorer i alla länder, förena er!

En ny axel har bildats mellan känsliga liberaler och maktgalna despoter – impulsen att vilja tysta åsikter man inte tycker om.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En märklig ny axel håller på att ta form. Inte ”ondskans axelmakter” som påstods förena Västs fiender, och inte heller den som Donald Trump och Vladimir Putin tycks vara i färd med att skapa. Utan en bredare, mindre känd allians: ett internationellt förbund av censurivrare som samlar autokrater, demokrater och byråkrater.

Trump, som stängdes av från sociala medier i slutet av sin första mandatperiod, lovade att återupprätta yttrandefriheten i USA och eldade på sina anhängare, vars ofta provocerande åsikter bannlystes från progressiva universitet och sociala plattformar. Sex dagar in i sin andra mandatperiod försökte han stoppa det amerikanska flygvapnets utbildning om svarta flygares roll under andra världskriget. Tre dagar senare började ord som mångfald, exkludering, kön, socioekonomisk och underrepresenterad försvinna från myndigheternas webbplatser, samtidigt som en ny presidentorder riktades mot utländska studenter som uttrycker stöd för palestinier – nu stämplade som ”pro-jihadistiska demonstranter”. ”Vi kommer att hitta er och vi kommer att deportera er”, hotade Vita huset. Sedan dess har Columbia-studenten Mahmoud Khalil gripits och riskerar utvisning.

Munkavlen dras åt även i Europa. I Frankrike har 200 framstående medlemmar av den liberala borgarklassen – däribland en före detta president, två tidigare premiärministrar samt en rad borgmästare och parlamentsledamöter från högern och Socialistpartiet – krävt ”skydd för judar genom att lagstifta om att antisemitism också innefattar antisionism” (Le Monde, 22 mars 2025). Med andra ord vill de kriminalisera en åsikt som delas av både vänsteraktivister och ultraortodoxa judar.

Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater.

Kriget i Ukraina, omformulerat som en civilisationskamp mellan Europa och Ryssland, har också använts för att motivera censur. 2022 förbjöd Europeiska unionen de ryska kanalerna RT och Sputnik för att skydda ”grundläggande rättigheter och friheter” – ett drag som applåderades av Emmanuel Macron, som inte heller hade några invändningar när Israels parlament i maj 2024 förbjöd den qatariska kanalen Al Jazeera. I Rumänien fick en presidentkandidat som ansågs för Kreml-vänlig sin överlägsna ledning i första valomgången ogiltigförklarad av författningsdomstolen, som uteslöt honom från att ställa upp igen med hänvisning till påstått ryskt valfusk via sociala medier. ”Vårt informationsutrymme är inget mindre än ett geopolitiskt slagfält där vi just nu håller på att förlora kriget”, sade EU:s högsta diplomat Kaja Kallas den 19 mars. Hon jämförde därefter spridningen av falska nyheter med brott mot territoriell integritet.

Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater. I Tyskland trädde en lag i kraft den 1 januari 2018 för att reglera sociala medier, och enligt Human Rights Watch ”sätter den ett farligt prejudikat för andra regeringar som vill inskränka yttrandefriheten på nätet genom att tvinga företag att censurera å statens vägnar”.

Läs mer

Nästan omedelbart hyllades lagen av tre oantastliga demokratier – Filippinerna, Singapore och Ryssland – som föredömlig. Känsliga diktatorer och upplysta liberaler, religiösa fanatiker och indignerade aktivister – alla dansar de nu efter censurens sax, drivna av det som Benjamin Constant en gång kallade ”den anmärkningsvärda tendensen att kasta bort allt som orsakar ens minsta obehag, utan att fråga sig om denna hastiga avsägelse inte kan leda till en mer bestående skada”.

För varje sidas seger föder den andras hämnd. Och resultatet av dessa strider har bara en given utgång: förlusten av frihet för oss alla.

Översättning: Leonidas Aretakis.

Inrikes 07 maj, 2025

Turkisk ”kromkung” dumpar miljoner ton giftslagg vid Vänern

Vargön Alloys AB omsätter närmare 3 miljarder kronor om året. Foto: Idun Nilsson.

Det turkiskägda verket i Vargön vid Vänern pumpar ut metall som aldrig förr. Men i slaggbergen döljer sig höga halter av giftiga tungmetaller. Bland ortsbor stiger oron för utsläpp – medan högarna med krom bara fortsätter att växa.

Vid Vänerns sydspets övergår sjön i Göta älv. Därifrån rinner vattnet 93 kilometer, ända ned genom Göteborg, innan det mynnar ut på öppet hav. På ena sidan Göta älvs inlopp ligger Vänersborg, med cirka 25 000 invånare. På andra sidan Vargön, med en femtedel.

Här heter pizzerian Viking, och frisören Connys. Bruksortsstatusen är inget att diskutera: här kom industrin först, sedan samhället. Nere vid kajen ligger tegelruinerna av urpappersbruket Wargöns Aktiebolag, strax bredvid den modernare, brummande och ångande jättefabriken Vargön Alloys. Här produceras sedan 1970-talet ferrokromlegeringar, blandningar av krom och järn som bland annat används för att behandla rostfritt stål.

Fabrikens elräkning ligger på minst 520 000 megawatt – en halv procent av Sveriges totala energiförbrukning – och dess överskottshetta värmer nästan hela Vänersborg, samt delar av Trollhättan. Förra årets utsläpp motsvarande 135 232 ton koldioxid, men man forskar på att minska dem i olika hållbarhetsprojekt, bland annat med biokol.

Över allt på industrin, samt på upplaget strax norr om fabriken som kallas Mjölkberget, tornar asfaltsgrå ”sanddyner” upp sig över grantopparna. Högarna av ferrokromslagg, resterna som blir kvar, är inget nytt inslag. Men lokalborna har noterat hur de på kort tid blivit högre och fler än någonsin.

Carola Sandström har bott i Vargön i 15 år, och bestämde sig förra året för att mejla Länsstyrelsen och fråga hur det egentligen stod till med slaggbergen.

– Det är de sista åren det verkligen har exploderat. Det är inte bara vi som har märkt att det blivit mycket mer avfall inne på och runt området, säger hon till Flamman.

Hon är lärare, och hennes sambo ingenjör. Högarna längs promenadstigen förbi Mjölkberget blev allt oftare ett samtalsämne hemma.

Uppströms. För att producera hundratusentals ton metall krävs el – över 500 000 megawatt om året. Foto: Idun Nilsson.

– Vi tänkte att det måste finnas någonting i slaggen som gör att de inte kan bli av med den, som bly, krom eller andra tungmetaller.

I ett annat mejl undrar en Magnus från orten över samma sak, och beskriver hur Vargön ”successivt håller på att bli företagets privata soptipp”. ”Flera gånger om dygnet, året runt” bolmar en jättelik ”grå-röd rökplym” av stoft ut från fabriken, och tonvis av slaggen menar han ligger på jord som inte är hård nog.

”Det pågår konstant en miljöförstörande verksamhet som någon på Länsstyrelsen vet om”, menar han.

– Många tycker nog mest att det ser fult ut med högarna. Frågan är om farliga ämnen påverkar människor, växter och djur, kanske till och med grundvattnet. Då är det riktigt allvarligt, säger Carola Sandström.


”Under perioden 2019–2024 har det byggts upp ett mycket stort lager av slagg”, bekräftar en rapport beställd av bolaget, som uppskattar totalmängden till omkring en miljon ton. Tidigare har slaggen använts till bland annat asfalt, men ett beslut från länsstyrelsen 2014 bedömde att det inte gick att säkerställa att slagg från Vargön Alloys skulle användas på ett sätt som var ”hälso- och miljömässigt godtagbart”.

– Sedan slaggen blev avfallsklassad har vi haft svårare att avyttra den, förklarar Alloys hållbarhetschef Anneli Papadopoulos (bilden).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr