Jag fick en idol förra veckan, Malcolm X heter han. Malcolm X pappa blev mördad av rasister och själv blev han brottsling och drogmissbrukare. Under fängelsetiden fick han insikt i att hans eländiga livsöde var ett resultat av det rasistiska amerikanska samhället. Han inspirerades att ta upp kampen för de svartas rättigheter.
Innan fängelsetiden trodde Malcolm X att lösningen var att dölja sin etniska bakgrund. Han plattade sitt afrohår för att se ut som en så kallad vit person. I skolan smörade han för sina vita skolkamrater och när han skaffade en vit tjej kände han sig bättre än sina svarta kompisar. Det är inte konstigt att jag blev berörd av hans självbiografi. Jag har själv under perioder blonderat mitt hår. Jag har fjäskat runt och jag har känt mig fin i kanten av att ha varit gift med en helsvensk kille.
Malcolm X menade att det inte gick att lita på snälla vita människor i den antirasistiska kampen. De hade inget intresse av att lämna ifrån sig det privilegium det innebar att vara vit. Hans råd till de vita var att låta de svarta definiera sin kamp själva och bedriva den fristående. De vita skulle jobba för att ändra attityder inom den egna gruppen.
Kopplat till Sverige är det sant att invandrare får ta de största smällarna av rasismen i form av exempelvis låga löner och otrygga anställningar. Men även svenskar skulle tjäna på att invandrares positioner stärktes, eftersom det skulle stärka arbetarklassen som helhet. Därför är gemensam organisering på många sätt nödvändig. Däremot ser jag en poäng i att de som drabbas direkt av rasismen måste ges företräde att definiera det som de utsätts för. Om det inte var för sina egna erfarenheter hade Malcolm X aldrig kunnat berätta om känslan att behöva platta håret för att passa in. Jag i min tur hade kanske aldrig brytt mig om saken om det inte var för att jag fattade exakt vad han snackade om.
