Stalin diskuteras igen. Den brittiske historikern Simon Sebag Montefiore har skrivit två böcker om honom på sammanlagt 1.050 sidor text och 200 sidor källhänvisningar. Man kan tycka att mer än tillräckligt skrivits för länge sedan om Josef Vissarionovitj, men det mesta har varit värdelösa hyllningar till Den Store Stalin.
Montefiore granskar givetvis ”Man av stål” kritiskt men skildrar honom inte enbart som mordiskt monster – vilket han förvisso också blev – utan som en mycket komplicerad människa. I boken Den unge Stalin har författaren grävt i georgiska arkiv som ingen rört på många decennier.
Stalins far och mor Beso och Keke var bägge stiliga, eftertraktade ungdomar när de höll sin bullrande georgiska bröllopsfest.
Bruden enastående grann och brudgummen skicklig yrkesman, som på få år byggde upp en skoverkstad med tio anställda. Keke födde en son och lyckan var fullkomlig. Men barnet levde bara två månader. De fick en son till som dog efter ett halvt år. Beso krossades av sorg, började supa våldsamt och alkoholiserades.
Keke fick en son till som döptes till Ioseb (Josef/Osip), en sjuklig och svag parvel. Men en överlevare.
Hemstaden Gori var, även efter georgiska mått, en våldsam plats. Soso lärde sig slåss och att komma undan. Vid två tillfällen blev han överkörd av hästdragna vagnar. Ena gången gick båda benen av men lappades ihop igen. Andra gången skadades vänster arm för livet. Redan i tioårsåldern var han bra på att leda och dominera större grabbar. Han fick ohyggligt med stryk av sin försupne far.
Soso sa senare att han gråtit mycket under sin barndom.
Keke lyckades mot faderns vilja få in tioåringen i kyrkskolan med 150 elever, den enda skola som fanns. Alla måste tala ryska, även på rasterna.
Sömmerskan Keke sydde dag och natt för att klara mat och hyra och ge sonen snygga kläder. Hennes belöning var att Soso hade skolans bästa läshuvud. Han hade ovanligt bra sångröst också och sjöng ibland solo på bröllop. Skolgossen var mycket from och missade sällan en mässa.
Den okuvliga Keke fick in sin då 16-årige son på prästseminariet i Tbilisi, trots att endast prästsöner hade tillträde. Soso läste otroligt mycket av alla sorter. Han skrev egna dikter, några så bra att de kom i tidningarna. Han kunde Nekrasov och Pusjkin utantill, läste Goethe och Shakespeare i översättning och kunde deklamera Walt Whitman. När hans politiska intresse växte slutade han dikta ”eftersom poesin kräver fullständig uppmärksamhet och en helvetes massa tålamod”.
Prästseminariet var en hård skola som gav eleverna klassisk bildning, skriver Montefiore. Soso lärde sig läsa Platon på originalspråket. Äldre elever lyckades smuggla in marxistisk litteratur i sovsalarna. Soso slukade allt. Han började kalla sig Koba, efter en fredlös upprorsman i en berömd georgisk roman. Marxistiskt orienterade elever smög ut om kvällarna och diskuterade med hemliga arbetargrupper. Prästutbildningen blev en plantskola för ateistiska revolutionärer.
Soso med flera blev, till Kekes stora sorg, utkastade från seminariet. 20 år gammal blev Soso/Koba medlem i ryska socialdemokratiska partiet och snart yrkesrevolutionär. Smältdegeln Tbilisi hade 160.000 invånare, georgier, armenier, ryssar, judar, perser och tatarer. Stor nöd rådde.
Koba var hjärnan bakom ett berömt rånöverfall i stan 1907 mot en rubeltransport som all världens tidningar skrev om. Omkring 50 revolutionärer deltog och alla kom undan trots vilt skjutande. Ingen åkte fast efteråt. Flera unga kvinnor kastade bomber som sprängde sönder hästar och vakter. Poliser, bankfolk och enstaka flanörer dog, allt som allt ett 40-tal.
Bytet blev minst 20 miljoner kronor i dagens penningvärde men sannolikt mycket mera. Det togs om hand av den bolsjevikiska fraktionen i partiet. David Shub beskriver i sin bok om Lenin hur denne på partikongressen i London samma år hånade de delegater som var emot sådana ”expropriationer”. Tänkte de kanske använda insamlingsbössor, som frälsningsarmén, för att finansiera den revolutionära kampen?
Flera rån följde. Att de kostade människoliv bekymrade varken Koba eller Lenin. I vår tid är knarkhandel sannolikt den bästa finansieringsmetoden.
Koba satt i fängelse flera perioder. Medfångar har vittnat om att han höll sig i form med gymnastik, ständigt läste, diskuterade, organiserade och ofta skrämde fängelseledningen. Han vilade aldrig. Till slut blev han förvisad, sista gången till en avlägsen sibirisk by långt norr om polcirkeln med nio månaders vinter och ibland drygt 50 minusgrader.
De förvisade fick statligt underhåll för att överleva. Koba/Stalin fick åtta rubler i månaden. Lenin fick tolv eftersom han var av adlig börd. Molotov (”Hammarman”) fick elva rubler för att han var student. Han tjänade extra genom att spela mandolin på en krog.
Efter februarirevolutionen 1917 kunde Koba/Stalin lämna den sibiriska kölden där han plågats fyra långa år. Efter oktoberrevolutionen blev han, näst Trotskij, Lenins närmaste medarbetare.
Montefiore har kritiserats för att han skriver så läsbart. Läs honom!
