Jag är trött på det otal socialistkarlar som bekänner sig till feminismen, utan att lyfta ett finger. Att vara socialist och feminist är för mig att vara och göra socialism och feminism, inte att sympatisera med dem. Men mången socialistkarl verkar tro att det räcker att låta feminister hålla på med sitt. Förstår inte att han själv måste förändras, själv aktivt erövra ny kunskap. Själv bli feminist.
Ett av maskulinitetens mest centrala drag är oviljan att ödmjuka sig inför andra människors kunskap. Jag har mängder av män i min närhet som är högst feministiskt medvetna och ljusår ifrån klassiska patriarkala personligheter, men detta drag är oftast okuvligt även hos dem (om än med vederkvickande undantag). Det mest kastrerande av allt för en man verkar vara möjligheten att kvinnor kan lära honom något. Kanske till och med på de områden han anser vara sina expertområden. Till exempel politik. Fruntimmer kan säkert ha en del att komma med vad gäller känslor, relationer och kärlek – sånt är de ju fenor på – men när det kommer till politik kan de väl knappast ha något att tillföra som karln inte själv kunnat lista ut…?
Jag har manliga vänner som välvilligt och skuldmedvetet bekänner sig till feministiska strävanden. Sen visar det sig ofta att bland den uppsjö av böcker som dessa män läst så ryms knappt ens den mest basala feministiska litteraturen. Att offra tid, pengar och energi på att tillägna sig den feministiska världsbilden – det verkar de flesta manliga socialistfeminister uppfatta som oskäliga krav, om de ens reflekterat över möjligheten.
Kapitalismen har växt fram i ett samhälle där en av de mest grundläggande strukturerna alltid varit könsmaktsordningen. Tänk om det är så att vi aldrig kommer att förstå kapitalismen om vi inte förstår den ordningen? Då har ingen ansvarsfull socialistkarl råd att fortsätta se feminismen som socialismens appendix.
