Jag blir alltid irriterad när dödssjuka kvinnor eller icke livsdugliga foster används som argument för rätten till abort. Det är förståeligt att detta tas till i tider när aborträtten är under attack. Men det är också att gå med på abortmotståndarnas premiss: att abort är något i grunden moraliskt tvivelaktigt som behöver motiveras med behjärtansvärda argument. Därför var jag först skeptisk när jag hörde om intrigen i den amerikanska filmen Call Jane med bland andra Elizabeth Banks och Sigourney Weaver. Den handlar nämligen om en kvinna på som på 1960-talet försöker få en abort eftersom en fullföljd graviditet med stor sannolikhet skulle döda henne.
Men Call Jane visar sig vara något annat än det tårdrypande drama om det nödvändiga men ack så svåra valet jag befarade. Det är en feelgoodfilm om abort. Visserligen finns det scener som trots att de är något övertydliga får en att rysa. Som när huvudpersonen, den välbeställda hemmafrun Joy, vädjar till en medicinsk styrelse full av män som iskallt och sakligt förklarar att kvinnans chans att överleva i detta fall är av sekundär betydelse.
Filmen uppehåller sig däremot inte vid det tvivel och den känslomässiga vånda inför aborten som i det närmaste är obligatorisk även i berättelser med tydligt progressiv agenda. Joy tvekar aldrig inför att rädda sitt eget liv och hon har en befriande osentimental syn på själva aborten och fostret. Frågan är bara hur hon ska gå tillväga. Till slut hittar hon numret till Jane, som visar sig vara en organisation som hjälper kvinnor som söker abort och som funnits i verkligheten. Efter att Joy fått sin egen abort utförd blir hon halvt motvilligt indragen i organisationens arbete, och krocken mellan hennes air av republikansk hemmafru och feministerna med hippielook utgör en stor del av komedin. Det är förutsägbart, men effektivt.
Mindre förutsägbart är filmens avslappnade sätt att ta sig an aborter. Missförstå mig rätt, det råder aldrig något tvivel om att det på olika vis är på liv och död för kvinnorna som söker sig till Jane, även när det inte alls handlar om bokstavlig död utan om att till exempel kunna slutföra en utbildning. Men scener som den där en hemmafru bakar ett dussin pumpapajer för att ha en ursäkt att genom utkarvning av pumporna öva sig på skrapningar är en härlig kontrast till det trista dekorum som de flesta abortskildringar fortfarande underkastar sig.
Något som inte känns lika nytt och fräscht är hur en svart karaktär liksom pliktskyldigt har kastats in bland de i övrigt vita kvinnorna. Detta för att med några korta repliker problematisera vitheten i 1960-talets abortrörelse och feminism i stort så att filmen sedan så att säga kan ha den frågan ur världen.
Call Jane är inte en subtil film. Budskapet skrivs ut med versaler. Men som en något didaktisk underhållning fungerar den bra. När jag kliver ut i snömodden från bion inser jag att jag inte visste att jag hade gått och längtat efter en feelgoodfilm om abort.
