Någon gång under våren skedde en definitiv vändpunkt. Från att abortdebatten fört en tynande tillvaro i nästan ett par decennier blåste den plötsligt upp igen.
Män fick bre ut sig på Dagens Nyheters debattsidor om att fosters intressen bör tillvaratas och att kvinnor (på ganska oklara grunder) bör betala sina egna aborter.
Under Almedalsveckan visade abortmotståndare upp bilder på foster och diskussionen om samvetsfrihet, alltså att vårdpersonal ska få vägra att assistera vid aborter, har lyfts flitigt under hela det senaste året.
Även RFSU uppmärksammade nyligen att abortmotståndare mobiliserar och varnar för en liknande trend som i USA och övriga Europa.
Bortsett från de mest fanatiska elementen brukar abortmotståndare i Sverige vanligen rikta in sig på två måltavlor, samvetsfriheten och de sena aborterna.
Man kan inte tvinga någon att assistera vid en abort. Alla har rätt till sin övertygelse. Däremot är det svårare att förstå varför de här personerna söker sig till den ganska begränsade del av vården där aborter är en central del av arbetsuppgifterna.
För att ta en jämförelse, som journalist har jag rätt att tacka nej till uppdrag som strider mot min övertygelse. Men skulle det vara mot min övertygelse att alls granska vänstern i Sverige skulle det vara omöjligt för mig att vara inrikesreporter på Flamman. Få skulle tycka det var konstigt om jag istället tvingades söka mig till Hemmets Journal eller tidningen Vovve.
En annan fråga är hur många som idag tvingas medverka vid aborter mot sin övertygelse. En undersökning från 2005 gjord av forskare i Umeå kan ge en fingervisning: 94 procent av alla barnmorskor och gynekologer i Sverige anser att det är rätt med fri abort.
Bara en knapp procent instämde inte alls i påståendet. När man talar om samvetsfrihet ska man alltså vara medveten om att det är en mycket liten, men gapig minoritet som berörs. Men för den enskilda kvinnan som i en utsatt situation stöter på vårdpersonal som på olika sätt vägrar att medverka till en abort är det knappast en tröst att de är få.
De sena aborterna då. I Sverige har vi i praktiken fri abort fram till vecka 18. Efter vecka 18 krävs tillåtelse från Socialstyrelsen. Den absoluta majoriteten av alla aborter utförs innan vecka 12. Förra året ansökte totalt 500 kvinnor om en abort efter vecka 18, enligt Socialstyrelsens statistik. En majoritet fick bifall. Samma år bifölls tre (3) aborter efter vecka 22. I två av fallen angavs fosterskador som skäl. Sena aborter är redan idag något som det inte tas lätt på, vare sig från kvinnorna som ansöker om det eller från samhällets sida.
Någon kanske ställer sig frågan varför de sena aborterna är så viktiga att försvara när de berör så få. Men bakom de 500 ansökningarna döljer sig tonåringen som förträngt sin graviditet, hon som oroar sig för vilka konsekvenser heroin kan ha på ett foster, hon som annars skulle tvingas föda ett barn med så svåra skador att det kanske inte ens skulle överleva, eller hon som kanske inte själv skulle överleva om graviditeten fortskred.
Det är sällan de som orkar gå ut på gatan och högljutt propagera för sina rättigheter. Möjligen är det också därför smart av abortmotståndare att i första hand rikta in sig på de sena aborterna, även om de knappast kommer att nöja sig med det i längden.
