Sofia Albertsson är medlem i flera communityn på nätet. På sina presentationssidor har hon uttryckligt skrivit att hon är ointresserad av sexinviter. Ändå har meddelanden i stil med ”hejsan vill du se min snopp på bild?” fyllt hennes inkorg. Till slut började hon ge svar på tal. Bisarra, medvetet missuppfattande och fullkomligt vansinniga svar som hon även lade ut på sin community för allmän beskådan. Nu har dessa samlats i boken ”Sexpuckona anfaller”.

Sexpuckona finns samlade i ett antal undergrupper, till exempel ”de med kort stubin”, ”de som blir lite stötta” eller ”de som stavar helt vansinnigt men försöker ändå”. Varje kategori sexpucko presenteras i en kortare text, där Sofia ger en övergripande introduktion till sexpuckoversionen i fråga. Den kategori som faller under ”kort stubin” förklaras på följande sätt: ”De har ett mycket dåligt humör och verkar ha stora problem med plötslig bitterhet efter att ha fått nobben. Ofta avslutar de sin uppvaktning med små fantasifulla hälsningar som ’hora’ eller ’dra åt helvete’”.
Men att män trakasserar kvinnor på Internet vet vi redan. Syftet med Albertssons bok är inte heller att belysa detta faktum, utan att erbjuda kvinnor ett alternativt förhållningssätt till fenomenet. Följande dialog är typisk för den strategi som Albertsson utarbetat:

Mattstone300:
Ställer du upp för pengar?

Fia:
Ställer upp vad, kanoner och tjocka hushållsmaskiner?
Nej det gör jag inte. Varför vill du veta det? Kan du inte
Ställa upp dem själv?

Mattstone300:
Undrar om du knullar mig mot ersättning?

Fia:
Med hushållskanoner?
Nej det tycker jag du gott kan göra själv, jag har ingen på lager just nu ändå så.

Det är en uttrycksglädje som bottnar i indignation.
Man kan undra hur Albertsson ens orkar uppbringa energi för att svara på den här sortens meddelanden.
Svaret finns delvis i bokens förord där hon berättar att syftet med de surrealistiska svaren var att ge tillbaka med samma mynt som männen och ”förstöra deras kåthet så som de hade förstört min trevliga tid på Internet”.
Om det lyckas eller ej är givetvis svårt att veta. Det är kanske heller inte viktigt. Vägran att vara ett sexpucko-offer utmynnar i en slags konkret feministisk kamp.

Även om tonläget ibland är extremt överlägset (det verkar nästan som om särskrivningar per definition upprör Albertsson lika mycket som sexpuckona själva) är det en mycket befriande bok att skratta högt med.