Ekonomen Kate Raworth pekar i sin ekonomiska teori bort från människans egoistiska och rationella sida och mot hennes altruism.
Titeln på Kate Raworths bok Donutekonomi (Daidalos) får mig att tänka på Freakonomics. För den som inte har koll är det en storsäljande populärvetenskaplig serie som visar att allt går att räkna på. I ett berömt avsnitt, till exempel, jämförde freakonomerna vad som lönar sig bäst under en livstid – jobba som knarklangare eller på McDonalds. Poängen med böckerna är att få läsaren att tänka som en homo economicus. Att i varje liten livssituation bete sig ekonomiskt rationellt.
Donutekonomi är en förledande titel – för den går nämligen ut på raka motsatsen. Raworth är verksam vid Oxforduniversitetet och tillhör den skola som kallas ”humanistisk ekonomi”. Det är en grupp akademiker vars mål är att montera ner homo economicus (”en grotesk karikatyr av människan” som författaren uttrycker det) och lyfta fram alternativa välfärdsmått. Ofta går deras böcker ut på en skoningslös kritik mot den neoklassiska ekonomin och ända sedan det världsomspännande ekonomupproret inleddes 2011 i Frankrike har deras inflytande i samhällsdebatten vuxit.
Här finns en formuleringsglädje och bildning som påminner om Katrine Marcals i Det enda könet – en bok som Raworth för övrigt hänvisar till
Donutekonomi är en ganska typisk bok i sammanhanget. Där sågar Raworth BNP-måttet, som hon med en fyndig formulering kallar en ”gökunge” som knuffar ut alla alternativa mått på välstånd ur boet. Hon kritiserar föreställningen om att ojämlikhet är en nödvändig del av utvecklingen och hånar nedsippringsteorin. Som alternativ lägger hon fram ett program som innehåller alla hippa ekonomord för närvarande: basinkomst, delningsekonomi, Tobinskatt, och i stället för att lyfta fram vår egoistiska och rationella sida pekar hon på människans altruism.
Det finns en mängd populärvetenskapliga böcker av det här slaget – raljanta, slagkraftiga och skrivna i ett uppbeattempo – men Raworths bok tillhör de bättre. Här finns en formuleringsglädje och bildning som påminner om Katrine Marcals i Det enda könet – en bok som Raworth för övrigt hänvisar till.
Ska man vara lite elak kan man anklaga de humanistiska ekonomerna för att vara idealister. I många böcker finns det ett drag av att ”om vi bara använder det här diagrammet kan vi förändra världsekonomin”. Mera sällan skriver dessa världsförbättrare om behovet av organisering på arbetsplatser och i bostadskvarter. I mig tenderar det att ta fram cynikern. Raworths bok är dock ett undantag; här finns en medvetenhet om de bakomliggande maktförhållanden – uttryckt i ett långt avsnitt om fackföreningarnas och arbetarkooperativens betydelse – och min lust att såga boken med korrekta marxistiska argument svalnar ganska snabbt.
Min enda kritik mot Donutekonomi handlar egentligen om dess titel. Raworth betonar gång på gång vikten av att använda sig av ett slagkraftigt bildspråk och donuten som två koncentriska ringar är själva dess huvudnummer. De symboliserar den ekonomiska miniminivån och det ekologiska taket; utrymmet författaren menar att 2000-talets ekonomi måste befinna sig mellan. Eller med andra ord: välstånd utan materiell tillväxt. Det är ingen dum tanke i sig, men om Raworth vill måla vad hon kallar en ”hjärnans graffitti” har hon inte lyckats. Själv kommer jag att ha glömt donuten om en vecka – till skillnad från bokens övriga innehåll.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.