Palimpsest

Lisa Wool-Rim Sjöblom.
Galago 2016.

Hon är arg

Maja Lee Langvad.
Övers: Kristofer Folkhammar och Johanne Lykke Holm.
Albert Bonniers förlag 2016.

Adoption är återigen ett aktuellt litterärt tema. Under våren har två självbiografiska böcker skrivna av adopterade utkommit på svenska: Danska Maja Lee Langvads poetiska manifest Hon är arg och svenska Lisa Wool-Rim Sjöbloms serieroman Palimpsest.
Till det yttre har böckerna mycket gemensamt: De är båda skrivna av kvinnor adopterade från Sydkorea (födda 1979 respektive 1980) som i vuxen ålder engagerat sig i den adoptionskritiska rörelsen. Båda slår an en intim ton, där det personliga livsödet illustrerar och fördjupar den större, politiska berättelsen. De vittnar båda om diskrepansen mellan ideologiskt präglade askungesagor om föräldralösa barn som mirakulöst räddas till ett bättre liv i väst, och en korrupt verklighet där barn görs till handelsvaror i en storskalig exportindustri. Båda är dessutom försedda med en gedigen notapparat med hänvisningar till allt från aktuella forskningsrön till myndigheters hemsidor, som förstärker det dokumentära intrycket. Ingen av författarna drar sig heller för att ta till kraftfulla ord i sina beskrivningar av adoptionsindustrins förödande mänskliga konsekvenser: I undertiteln ges Langvads bok beteckningen ”vittnesmål”, ett begrepp lånat från förintelselitteraturen. Sjöblom drar samma historiska parallell då hon avslutar sin roman med raderna ”Om detta måste vi berätta. Om detta bara måste vi berätta”.

Givet de gemensamma utgångspunkterna är det slående hur olika de två böckerna gestaltar sitt tema. Sjöbloms roman återger jakten på hennes biologiska föräldrar, en jakt som tog sin början redan i tonåren men som fullföljs först tjugo år senare då romanens Lisa hunnit fått två egna barn. Med undantag för några tillbakablickar till barndomen följer vi hennes försök att via myndigheter och privata adoptionsbyråer få veta sanningen om sitt ursprung. Teckningarna är avskalat enkla, och bland serierutorna har kopior av autentiska dokument och brev sprängts in. Färgskalan går i beige, som gulnade fotografier eller pergament. ”Palimpsest” är beteckningen på en handskriven pergamentrulle, vars ursprungliga text raderats och ersatts med ny. Hos Sjöblom får titeln symbolisera raderandet av den adopterades ursprungliga identitet, och ersättandet av densamma med ett nytt namn, ett nytt språk och ett nytt hemland. Lisas sökande utvecklas till en detektivhistoria i byråkratmiljö, där misstanken att tjänstemännen undanhåller information för att institutionerna de representerar inte ska framstå i dålig dager är ständigt närvarande. Efter att ha konfronterats med otaliga lögner om översvämmade arkiv och borttappade dokument lyckas Lisa slutligen få tillgång till uppgifter om sina biologiska föräldrar, och berättelsen kulminerar med att hon reser till Korea och träffar sin födelsemamma.

I kontrast till Sjöbloms kronologiska berättande tar Langvads lågmält ursinniga poesi plats i ett utsträckt nu, där berättaren analyserar sig själv och sin omvärld i korta stycken som alla tar avstamp i orden ”Hon är arg”. Bokens Maja har bosatt sig i Sydkorea i syfte att lära känna sitt ursprungsland och sina biologiska föräldrar och systrar. Hon brottas med känslan av att på en gång vara hemmahörande och främling, med svårigheter i relationen till sin biologiska familj och med sina egna och omgivningens föreställningar om adoption. Tonen är på en gång oförsonlig och ambivalent, och de medvetet motsägelsefulla utsagorna visar fram adoptionsproblematikens fulla komplexitet samtidigt som de effektivt förmedlar berättarens frustration. Med hjälp av upprepningar, rytm och språkets direkta tilltal skapar Langvad en utsägelseposition varifrån hon kan förmedla sitt budskap utan att vare sig förklara eller förenkla. Dikterna är utpräglat politiska, men överskrider också politikens sfär och lyfter vreden till en existentiell nivå. Resultatet blir en poesi där affekt och analytiskt skarpsinne går hand i hand. Så här kan det låta:
”Hon är arg på sina adoptivföräldrar för att de inte satte sig in i Sydkoreas politiska situation innan de valde att adoptera ett barn från Sydkorea.
Om de hade satt sig in i landets politiska situation hade de vetat att Sydkorea styrdes av en diktator när de valde att adoptera ett barn därifrån.
Hon är arg på sina adoptivföräldrar för att de indirekt har stöttat Park Chung Hees adoptionspolitik.
Hon är arg på sina biologiska föräldrar för att de indirekt har stöttat Park Chung Hees adoptionspolitik.
Hon är arg på sina biologiska föräldrar för att de indirekt har stöttat Park Chung Hee.
Hon är arg på sina adoptivföräldrar för att de indirekt har stöttat Park Chung Hee.
Hon är arg över att hon blev född under en militärdiktatur.
Hon är arg över att hon blev född.”

Till de två böckernas likheter hör också att uppgörelsen som skildras är ofullbordad. Mötet med de biologiska föräldrarna medför ingen slutgiltig försoning med den personliga historien, tvärtom blir tvivlen och gåtorna allt fler. ”För mig är detta bara början till ett uppror”, konstaterar Lisa på planet hem från Korea. Och i en avslutande, metatextuell kommentar noterar Maja att hon borde bearbeta sin ilska, bara för att genast slå fast att förslaget om att hon borde bearbeta sin ilska gör henne arg. Sjöblom och Langvad har skrivit varsin djupt personlig och angelägen bok, som med fördel kan läsas tillsammans.