På grund av att det skulle försvåra Afghanistansoldaternas arbete vill han inte avslöja sin identitet i intervjun. Han får därför det fingerade namnet Andreas. Vi träffas hemma hos Andreas och hans flickvän Ellinor (också fingerat) över en längre kopp kaffe.
– Jag är och har alltid varit skeptisk till det svenska deltagandet och invasionen som den skedde, säger Andreas till Flamman. Sverige borde aldrig ha deltagit i insatsen från första början.
De drygt 400 svenska soldaterna befinner sig i de norra delarna av landet. Andreas menar att det militära deltagandet självklart kan ställa till med problem i Afghanistan. I de fall internationella soldater dödat civilbefolkning har det skapat en kontraproduktiv effekt, eftersom stödet till talibanerna ökat. Ju fler soldater som ”är ute och rullar”, desto mer konflikt uppstår. Men uppgången i attentat kan också bero på att USA ökat aktiviteten i söder, vilket kan ha drivit en del av motståndet norrut.
Sverige del av ockupation
Andreas kan inte riktigt ställa sig bakom idén att ta tillbaka trupperna. Genom deltagandet har Sverige gett många afghaner löften om en bättre framtid och stöttat människor som vågat trotsa talibanerna. Om militären lämnade skulle dessa människor mördas eller tvingas fly.
– USA:s närvaro ger i vissa sammanhang legitimitet till talibanerna, säger Andreas, men att störta omkull landet och lämna mitt i skiten vore också fel.
Andreas sitter tillbakalutad i den grå soffan, han har mörkblå munktröja, svarta byxor, kortrakat hår och en varm blick. Han har tidigare tjänstgjort i Kosovo och berättar att han ville åka till Afghanistan för att se det själv; landet, konflikten och människorna. Han har varit i Afghanistan i två omgångar och kommer att återvända, vad hans tjänst består i kan han inte berätta.
Andreas säger att afghanerna, deras föräldrar och farföräldrar har alla levt i tider då utländska makter gått på gatorna med vapen i händerna. Slangen för de utländska soldaterna är ibland fortfarande ”ryssen”. Ockupationen finns kvar än idag, de västerländska trupperna är basen för den regim som styr landet. Jag frågar honom om Sverige är en del av ockupationsstyrkorna och han svarar ”Absolut.”
Finns det en risk att de svenska trupperna sammanblandas med USA:s krigförande trupper?
– Den vanlige afghanen ser ingen skillnad på de internationella styrkorna, de ser oss som en enhet. Det mest ärliga att säga är att vi är en styrka, hur skulle vi annars kunna ledas av en och samma general?
Hur går det fredsfrämjande arbetet som helhet i Afghanistan?
– Det går inte särskilt bra, det gör det inte. Alla rapporter visar att konflikten ökar och att attentaten blir fler.
Men enligt Andreas går arbetet bättre i de områden där de svenska soldaterna befinner sig. En uppgift som man haft är att stötta den afghanska säkerhetsapparaturen, det vill säga deras polis, militär och motsvarighet till Säpo. Det finns inte en rent militär lösning till konflikten, lika lite som det finns en rent icke-militär lösning.
Afghanska säkerhetsapparaten har inte förmåga, kapacitet eller vilja i alla lägen att skapa den stabilitet som krävs för att de andra delarna av återuppbygganden ska fungera. Det går inte att bygga upp flickskolor eller annat i landet om talibanerna, som inte vill ha något av detta, har våldsmonopolet. Därför måste hotet om våld vara en del av lösningen.
Komplex fråga
Soldatfrun och flickvännen Ellinor som suttit bredvid Andreas i soffan, gör här en inflikning. Hon menar att det finns en motsägelse i att vilja stödja Afghanistan som ett självständigt land samtidigt som man har utländska styrkor som maktbasen. Det blir ännu mer komplicerat när det är en vidrig regim vid makten.
– Jag tror man måste acceptera att det är korrupt antifeministisk skitregim som man stödjer. Vi måste inse att västvärlden inte kan införa demokrati i Afghanistan med militära medel.
Det sprider sig en tyst och eftertänksam stämning i rummet vi sitter i. En del av solljuset och snöns vita sken sipprar in igenom persiennerna. Kaffet i min kopp har tagit slut för länge sedan. Efter ett tag säger Andreas att det inte går att komma med enkla klatschiga svar på mina frågor för det är en känslomässig och extremt komplex miljö.
Vi fortsätter att prata om hans bild av Afghanistan. En sida är frånvaron av kvinnor på offentliga platser och bonden som hackar jord med en trärot. En annan sida är afghanska Idol, den öppna homokulturen bland afghanska soldater och burkaklädda kvinnor som visar att de är prostituerade genom att tugga tuggummi.
I sina möten med afghaner har Andreas oftast blivit positivt bemött. Det är människor som ser de internationella styrkorna som ett bra tillfälligt alternativ till talibanerna. Han berättar också om barnen.
– De är nästan alltid glada, trots att de lever i fullständig misär så är det kaxiga, modiga och nyfikna och ger inte alls bilden av att vara förtryckta.
Finns det tillfällen då ni inte har blivit väl bemötta?
– Ja, när de skjuter på oss.
Han säger att i byar med talibandominans vinkar inte barnen när soldaterna passerar.
Värst blir det när rykten sprider sig, till exempel att de internationella styrkorna är antimuslimer, att en jänkare trampat på en koran eller när tyskarna bombade en lastbil där det dog 100 personer. Då kan folk undra vad soldaterna egentligen gör i landet.
