Knappt har självkritiken över Irakkriget och den hysteriska krigsstämningen runt Jugoslavienkrigen nått in i tidningarna innan nästa krigsoperation förbereds. Svensk trupp till Sudan! ropar kristdemokrater och ungliberaler.
I det upphetsade läget ställs vi inför en frammanipulerad stämning av extrem brådska. Något måste göras NU.
Och att detta ”något” inte kan vara annat än i slutändan militära insatser.
– Vi har ett moraliskt ansvar att ta itu med detta och att göra det med alla medel vi har.
Orden är Tony Blairs, och mönstret är känt. I samtliga de krig Blairs Storbritannien varit inblandat, har det varit med moraliskt tvång som argument.
Det finns inte ett enda krig i världshistorien som motiverats med annat än den egna moralen, självförsvar eller fiendens exceptionella ondska. År 2004 borde mänskligheten ha lärt sig den läxan.
Om det dåliga samvetet över folkmordet i Rwanda vore så starkt, borde inte alla de ansvariga i väst som tittade bort och lät det ske ha fått sitta kvar på sina platser eller blivit befordrade. Det gäller såväl de många europeiska kristdemokrater som bevisligen varit djupt insyltade som Madelaine Albright, och troligen självaste Kofi Annan.
Skälen till denna plötsliga febrila propagandaaktivitet och humanism bör sökas någon annanstans.
Världen har struntat i Darfur i flera år. För de oljebolag som finns på plats, och de länder som står bakom dem, har tystnaden passat väl. Och givetvis är de inte intresserade av några snabba förändringar i Sudan. Det är i detta ljus reaktionerna från andra stora ekonomiska aktörer som Arabförbundet och EU ska ses – oro för de egna investeringarna.
Invasionen förbereds samtidigt som världen bågnar under rekordhöga priser för oljeimporten; vilket är en i hög grad USA-förvållad situation. Inga åtgärder har vidtagits för att ändra konsumtionsmönstret på hemmaplan – snarare tvärtom. Ockupationen av Irak har inte lett till ökad oljeproduktion. Inte heller har de USA-inspirerade ”strejkerna” mot Venezuelas oljeproduktion direkt ökat tillgången på världsmarknaden. Lämpligt nog pekas Kinas ökande konsumtion nu ut som en av bovarna till det höga priset.
Det är demokraterna som nu driver fram talet om folkmordet. Kanske har de räknat med att göra frågan till ett segerrecept inför presidentvalet.
Men segraren efter en invasion i Sudan blir George W Bush. Han skulle få visa världen att han kan samarbeta med FN – en fjäder i hatten för multilateralister såväl i USA som i EU – och dessutom få äran av moralisk resning för sådana ”osjälviska” aktioner. Ett lagom paket att presentera inför presidentvalet.
Om USA sedan kan få lägga vantarna på Sudans olja, köra ut kineserna och de rivaliserande ländernas oljebolag, ytterligare försvaga Frankrikes ställning i dess forna kolonier vore bara mumma för de energikrigande hökarna i USA.
Att skapa en ytterligare destabiliserad situation där den islamistiska regeringen i Khartoum kan ersättas – eller där de resursrika områdena ges ökad autonomi och lättare kan exploateras av utländskt kapital – vore en fjäder i hatten i kriget mot ”terrorn” och för ”demokrati”.
Situationen i Darfur är fruktansvärd. Men den är inte skapad av en slump, utan av den korruption och maktkamp som följer av stora naturresurser och utländska bolags närvaro.
Av människor som protesterar mot kolonialäventyr krävs lösningar. De är inte alltid lätta att presentera eftersom situationen när intervention diskuteras är så medvetet saboterad att inga speciellt goda alternativ finns. Men i Darfur kan man både kyla ned situationen och hitta en betydligt mer legitim hjälp i Afrikanska Unionen än världens mest aggresiva militärmakt, USA.
I stället för mer soldater – dra tillbaka oljebolagen. Öka biståndet till Tchad så att den akuta flyktingsituationen kan lindras – inte förvärras. Stöd de krafter i Sudan som kämpar mot diktaturen och vill fördela oljeinkomsterna till nytta för hela befolkningen. Lyssna på rösterna från Afrika och Afrikanska Unionen; även om många regeringar även där inte direkt drivs av moraliska motiv, vet de att det är de själva som måste leva med det kaos som väpnad nykolonialism skapar.
Och låt dig inte luras att tro att det enda alternativet är vad propagandan presenterar – USA:s marinkår. För det enda man kan vara helt, helt säker på, är det långsiktiga resultatet av en utländsk militär intervention: att situationen för människorna i Darfur och Sudan förvärras.
Historien saknar exempel på motsatsen. Vilka motiv som än förebringats; operationen lyckades, patienten dog.