Jag minns det som igår men det var nu 24 år sedan. Jag hade nyss gått med i Kommunistisk Ungdom (idag Ung Vänster) och den av Ingvar Carlsson tillsatta Maktutredningen (Demokrati och makt i Sverige, SOU 1990:44) hade just släppts. Plötsligt handlade allt vi gjorde om makt och – som vi alltid ville lägga till – ägande.
Ordförande för ungdomsförbundet var Magnus Blomgren, nu professor i Umeå, och jag tror att hans intresse för statsvetenskap påverkade den tidens diskussioner starkt. För att vara mestadels gymnasieungdomar förde vi faktiskt rätt avancerade diskussioner.
Det var fortfarande (något år till, 1990-talskrisen stod runt hörnet) högkonjunktur och vänstern ansåg sig ha råd att vara offensiv. Även om klassamhället bestod ansåg många att något slags jobb var en självklarhet – ingen lyx – och politiskt ansåg sig vänstern kunna satsa på innehållet på jobbet, demokratin och makten över arbetsplatserna.
Demokratifrågor var i allmänhet stora för en vänster som ansåg sig behöva göra omorienteringar efter murens fall. VPK och KU hade förvisso tydligt kritiserat de socialistiska staterna i Europa sedan mitten av 1960-talet men bibehöll ändå många kontakter. Nu skulle demokratifrågor diskuteras i både öst och väst. Demokrati var vårt ledord i vad vi än tog oss för.
Välfärden hade ännu inte raserats av besparingarna på 1990-talet och privatiseringarna på 2000-talet, vi ansåg att vi hade en bra grund att stå på. Demokratin skulle utvidgas, välfärden tog många av oss mer eller mindre för given.
Kanske var det nödvändigt att vår naivitet skulle krossas av ett 25 år långt nyliberalt segertåg och vi skulle tvingas tillbaka från fronten till skyttegravarna runt våra bastiljoner: skatterna, den offentliga sektorn och arbetslösheten. Men tecken i tiden tyder ändå på att vänstern bör bli bättre på de här frågorna igen.
I förra veckan krävde professor Bo Rothstein, påhejad av Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson, en ny maktutredning. Den förra, ledd av statsvetaren Olof Pettersson, var oberoende från sin uppdragsgivare och fick fem år på sig, 1985-1990, att kartlägga hur makten i Sverige såg ut.
Den gjorde ett gediget arbete som väckte viktiga frågor i hela det svenska samhället. Inte bara den unga vänstern diskuterade. Dagens Nyheter och de stora medierna var fulla av maktanalyser som tog sin näring från konkreta förhållanden, inte bara utifrån ideologisk hållning som så ofta är fallet i dagens debatt. Som exempel fick Yvonne Hirdman, professor i historia och ledamot i utredningen, genomslag för begreppet genus i maktanalyser, något som skulle påverka svensk debatt i mycket stor utsträckning kommande årtionden.
Sedan 1990 har Sverige förändrats i grunden. Nyckelbeslut om ekonomi, arbetslöshet och miljö har flyttats till EU-nivå, nästan alltid med försämring som följd. Välfärden har privatiserats i mycket stor utsträckning och enorma ekonomiska resurser har via utförsäljningar av statliga verk bytt händer – från offentligt till privat. En av världens starkaste fackföreningar har pressats tillbaka med ny lagstiftning, nya skatteregler och ökad lönedumpning men har i internationell jämförelse en fortsatt stark ställning. Invandrings- och integrationsfrågor har fått enormt mycket större plats i samhällsdebatten. Feminismen har blivit vanligare som analysverktyg i ekonomi och politik. Problemet med ägarkoncentrationen i massmedierna, en gång en profilfråga för vänstern, blir värre för var dag som går.
När vänstern nu efter valet ska flytta fram sina positioner i nya frågor finns här är en rik tradition att ösa ur. Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och Arbetarkultur gav under 1970- och 80-talen ut intressant debatt om kapitalism, socialism, ägande och makt. En av nestorn C.H. Hermanssons viktigaste politiska gärningar är hans maratonarbete med att sätta löntagarmakt och ägandet av företagen i centrum för demokratidebatten.
Maktutredningen 1990 var mycket omfattande och berörde i princip alla delar av samhällslivet. Den kom inte nödvändigtvis fram till radikala slutsatser i varje fråga. Med den väckte till liv frågor som vänstern tjänar på och som i förlängningen är dess livsluft. Vänstern skulle tjäna på en ny maktutredning medan högern egentligen inte har något att vinna alls på en sådan. Den som är ointresserad av svaren vill ju inte ens fråga. I processen blir vänsterns frågeställningar mer allmänt gods och den politiska debatten kan handla om mer än skattejusteringar på marginalen och symboliska satsningar i statsbudgeten.
