Volvo flyttar hyttmonteringen från Umeåfabriken till Göteborg. Samtidigt flyttas ett antal jobb från Göteborg till Belgien. En moderat riksdagsman och ett socialdemokratiskt kommunalråd beklagar Volvos beslut.
”Man karvar ut hjärtat i fabriken”, säger IF Metallklubbens ordförande i Umeå. Bland arbetarna är bestörtningen stor. Många är ilskna, andra uppgivna, några gråter. ”Vi som jobbar i bemanningsföretag får gå direkt”, säger en arbetare. ”Ett dråpslag mot industrijobben i Umeå och Norrland”, skriver IF Metallklubben i ett uttalande.
Som vanligt när ett företag sparkar ut anställda på gatan är beklagande det enda det officiella Sverige kan prestera och när Volvo – en global jätte i fordonsbranschen – vill ”optimera lönsamheten”, är företagets beslut oantastligt. Att maximera vinsten går alltid före de anställdas väl och ve, även när en hel ort drabbas. Cloettas fabriker i Gävle och Alingsås, Volvos fabriker i Säffle och Umeå; storkapitalet beslutar och vi människor har tydligen bara att acceptera. Men måste det vara så?
Aldrig blir väl sanningen att ”demokratin slutar vid företagets grindar” så tydlig som när ett enkelt styrelsebeslut i ett privat storföretag ställer 500 personer på gatan. Koncernfackets ordförande Mikael Sällström låter hälsa; ”Vår ambition från facket är att våra medlemmar ska påverkas av åtgärderna så lite som möjligt”. Är det allt den fackliga organisationen har att säga? Uppenbarligen är man inte från koncernfacket beredda att på något sätt utmana Volvo, tvärtom summerar Sällström företagets planer för fabriken i Göteborg: ”Med ett enda flöde kan vi öka effektiviteten i produktionen. Vilket stärker oss i konkurrensen om framtidens investeringar”. Jobben i Umeå offras för eventuella framtida investeringar i Göteborg.

Det vill säga lika lite som IF Metall  slogs för de flera tusen jobben på Saab, lika lite kommer man att slåss för jobben på Volvo i Umeå och det eftersom man lever enligt den gamla visan att ”det som är bra för Volvo är bra för Sverige”. Vad kan vi då göra?
Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt har själv arbetat på Volvo i Umeå – något som borde påpekas oftare i en tid när politiker i de flestas ögon alltmer ses som politiska broilers utan erfarenhet från ”golvet”. Verkstadsklubbens ordförande sitter i Umeå kommunfullmäktige för Vänsterpartiet  (även fast han inte är partimedlem). Vänsterpartiet har i sitt program en uttalat antikapitalistisk profil och erkänner sig inte – som det enda riksdagspartiet – till det nyliberala mantrat om ”vinsten framför allt”.
Partiet driver dessutom sedan en tid en kampanj kring frågor om arbetets villkor, otryggheten och den ständigt hotande arbetslösheten. Mot den bakgrunden är det bara logiskt om Vänsterpartiet omedelbart startar en kampanj mot profitjaktens konsekvenser, för rätten till arbete och trygghet. Partiet kan inventera sin organisation och på varje ort där Volvo har fabriker (Göteborg, Arvika, Eskilstuna, Skövde, och så vidare) se vilka möjligheter vi har att sätta press på företagsledningen och mobilisera solidariteten bland arbetskamraterna med fabriken i Umeå. Jonas Sjöstedt har all rätt i världen att åka till Umeåfabriken och träffa sina gamla arbetskamrater och aktivt delta i kampen för jobben.

Tillsammans med IF Metallklubben i Umeå skulle vi kunna göra allt vi kan för att visa att solidaritet inte är ett tomt ord och att det finns en annan väg en ett bittert accepterande av kapitalets diktat över våra liv. Vi har inte bara rätten att utmana kapitalets diktatur utan också skyldigheten att visa att vi menar allvar med våra politiska deklarationer.