Regeringspartiet socialdemokraterna diskuterar för tillfället möjligheterna till en könsneutral äktenskapsbalk, efter påtryckningar från bland annat RFSL och diverse motionärer i riksdagen. Det betyder att män ska få gifta sig med män och kvinnor med kvinnor. Mot detta har föga förvånande ett antal församlingar vänt sig, muslimska och kristna.
Det finns två sätt att lösa problematiken, det ena är ett klokt sätt och en naturlig följd av kyrkans skiljande från staten, det andra är ett klockrent brott mot religionsfriheten. Valet borde vara enkelt, men i en diskussion i P1:s Människor och tro för någon månad sedan, ville inte demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin ”binda sig” för något av alternativen. Hon höll det inte för uteslutet att det i äktenskapsbalken skulle införas att äktenskap mellan samma kön ska kunna genomföras.
Eftersom äktenskapsbalken gäller alla måste alla vigselförrättare rätta sig efter den. För att behålla sin status som vigselförrättare skulle alltså bland annat muslimska och kristna församlingar, mot sin uttryckliga vilja, tvingas att viga homosexuella par som kräver det. Eftersom de anser det oförenligt med sin religion skulle de vägra och därmed riskera att förlora sin vigselrätt.
Medlemmar i deras församlingar skulle därför inte bli lagligt vigda, inte omfattas av samma lagliga skydd som andra gifta par och i praktiken faktiskt förbli ogifta och därmed i enlighet med sin religion inte kunna flytta ihop och sätta barn till världen. Naturligtvis är en sådan lagstiftning diskriminerande.
Att äktenskapet är en viktig symbolfråga för homosexuella är lätt att förstå – de vill inte bara erbjudas ett ”b-äktenskap” i form av den nuvarande partnerskapslagstiftningen. Jag menar också att de har rätt till en sådan. Men den rätten innefattar inte att de med statens hjälp ska kunna tvinga sig till ett äktenskap i en motvillig församling.
Lösningen är enkel och har också föreslagits av motionärer från skilda partier i riksdagen, bland annat fp och v. Den innebär ett system med civiläktenskap för alla, något som tillämpas i flera andra europeiska länder, bland annat Frankrike. Efter denna vigsel får den som vill ha ett bröllop i till exempel kyrka eller moské sköta detta i samråd med sin församling, utan att staten lägger sig i vem som har rätt att vigas där. I en artikel i Svenska Dagbladet den 13 juni 2003 uttalade sig också Mona Sahlin positivt om det förslaget som hon betraktade som ”spännande”. Man får hoppas att hon tar fasta på det när det är dags för ny lagstiftning.