Det är intressant att läsa Lena Gunnarssons artikel om det nymornade intresset inom RFSU för att driva frågan om månggifte. Som Gunnarsson påpekar ser det ut som att könsneutrala äktenskap snart kommer att vara genomförda i Sverige. Månggifte verkar dock mer avlägset.
Mot den bakgrunden kan vi se litet närmare på hur ett par socialdemokratiska sidoorganisationer med nära band till regeringen förhåller sig till äktenskapsfrågan. I sitt handlingsprogram från 2003 kräver SSU ”att en neutral samlevnadsform mellan två personer ska (sic) kallad äktenskap, ska införas för alla att tillgå.” Och vidare: ”Religiösa samfund ska fråntas rätten att förrätta äktenskap.” Men ur ”polypolitisk” synpunkt är denna samlevnadsform inte alls neutral – tvåsamheten är här en norm som inte problematiseras överhuvudtaget.
En liknande motion som Socialdemokratiska studentförbundet biföll vid sin kongress i år kräver uttryckligen att samfund som nu har vigselrätt omedelbart skall fråntas den, om de vägrar viga par av samma kön. Brödtexten förklarar bland annat att ”sitt största värde skulle ett könsneutralt äktenskap ha i meningen att det skulle vara en tydlig politisk markering att alla människor är lika mycket värda, oavsett kön, bakgrund eller sexuell läggning.” Men det kan vi ju inte alls hålla med om ifall vi går in för ”polypolitik”. Då kan ju äktenskapet bara beskrivas som institutionell diskriminering av polygama, oavsett om det är könsneutralt.
Det är just där skon klämmer. Hur man än vrider och vänder blir äktenskapet en diskriminering av samlevnadsformer som det inte omfattar. Och det ligger i sakens natur. Äktenskapet är till själva formen en upphöjelse och sanktion av ett visst sätt att leva före ett annat. Denna institutionella diskriminering av folk som lever på annat sätt är just vad äktenskapet är. Folk som lever i kollektiv, tillsammans med kamrater eller släktingar, eller ensamstående, kan inte få någon statlig specialbehandling och upphöjelse. Många samlevnadsformer har inga, eller på sin höjd osäkra och oklara, sexuella inslag eller syften. Många samlevnadsformer kommer alltså rimligen aldrig att kunna få statens sanktion i form av äktenskapets juridiska särställning.
Enda sättet att ändra det vore om alla som ville får gifta sig med vem eller vilka som helst, oavsett hur relationen ser ut. Kanske måste då singlar också få gifta sig med sig själva.
Vem, av äktenskapslagstiftningens tillskyndare, vill ha en sådan juridisk ordning? Rimligen ingen. Poängen är just denna: äktenskapslagstiftningens själva innebörd är upphöjelse av ett visst levnadssätt framför andra – diskriminering.
Det identitetspolitiska kravet på könsneutrala äktenskap, och månggifte, är förståeligt och kanske också strategiskt försvarbart, i det självklart riktiga syftet att flytta fram exkluderade gruppers positioner. Men rent principiellt är det ohållbart – en återvändsgränd. De facto kan det beskrivas som ett försök att undergräva traditionella normer genom att stärka dem, då fler skall omfattas av dem – ett försök att släcka eld med bensin med andra ord.
Ur religiös synpunkt är det också självklart att äktenskap inte syftar till att bryta normer utan till att hävda normer. Alla kristna och nästan alla religiösa samfund har moraliska synpunkter även på frivilliga och ömsesidiga sexuella kontakter som de bedömer som promiskuösa. Det kan man ha åsikter om men det är knappast märkligt om det finns fler hållningar än den sexliberala i ett öppet samhälle. Det är heller inte märkligt om religiösa samfund vill manifestera detta i sitt inre liv genom att sanktionera en viss samlevnadsform framför en annan, genom att utföra vigslar.
Om vigslarna inte för med sig någon juridisk särställning i samhället kan religiösa samfund inte heller tvingas viga personer som inte lever enligt deras normer. Inte om kyrkan verkligen är skild från staten och vi har organisationsfrihet.
Det måste rimligen vara möjligt att civilrättsligt skydda svagare parter i olika slags förhållanden utan äktenskapslagstiftningens (och liknande lagars) diskriminerade funktioner. Nuvarande samlevnadslagar borde på sikt avskaffas och ersättas med generell lagstiftning.