Överlastat och inställsamt, när Sverigeaktuella Arundhati Roy gör skönlitterär comeback med en allegori över konflikter och grupperingar i Indien.
Den yttersta lyckans ministerium
Arundhati Roy.
Övers. Peter Samuelsson.
Brombergs.
Den indiska författaren Arundhati Roy debuterade 1997 med romanen De små tingens gud, en berättelse om kärlek över kastgränserna och dess förödande konsekvenser, som fick ett enormt genomslag och belönades med Bookerpriset. Sedan dess har Roy ägnat sig åt antikapitalistisk aktivism och skrivit politiska böcker, och när hon tjugo år efter debuten gjorde comeback som romanförfattare var förväntningarna skyhöga. Det märks att hon själv känt av dem. Den yttersta lyckans ministerium är en roman med ambitionen att utgöra ett tvärsnitt av nationen Indien med dess historia, grupperingar och konflikter. Det är en berättelse som vill vara mycket och berätta mycket. Bland de myllrande människoöden som skildras intas en viktig roll av transkvinnan (som i Indien ofta betecknas som hijras, vilka sägs varit en del av samhället, ända sedan antiken) Anjum som efter ett hårt liv fyllt av trauman bosatt sig på en kyrkogård. Så småningom utökas hennes lya till både pensionat och begravningsbyrå för andra samhällets olycksbarn, däribland en dalit (gruppen som tidigare gick under benämningen ”kastlösa”) som tagit sig namnet Saddam Hussain och den politiskt förföljda Tilo. Det råder ingen tvekan om att Roy är en skicklig berättare. Hennes beskrivningar är ofta överlastade men effektiva, som i beskrivningen av staden Delhi:
”En tusenårig trollkvinna slumrade utan att sova ens vid den här tiden på dygnet. Grå motorvägar slingrade sig från hennes Medusahuvud/…/ Varje inflammerad led var en vittrande amfiteater där berättelser om kärlek och dårskap, dumhet, glädje och outsäglig grymhet hade utspelat sig under flera hundra år.”
Ambitionen att skriva ett storslaget, myllrande verk lyser igenom och står i vägen för läsupplevelsen
Men det episka, allegoriska anslaget får det att kännas som om romanen spänner sina muskler till bristningsgränsen men mest blir andfådd. Ambitionen att skriva ett storslaget, myllrande verk lyser igenom och står i vägen för läsupplevelsen. Dessutom finns det, trots de många brutala händelser som skildras, en feelgood-ansats som känns smått hurtig och inställsam, som när alla marginaliserade och excentriska existenser i slutet samlas för en stor fest i Anjums kyrkogårdshem. Det finns också drag av sentimental romantik i berättelsen om Tilo och hennes älskare Musa, en jagad kashmirisk gerillaman.
Arundhati Roy är en de stora gesternas och det myllrande persongalleriets författare, något hon behärskade bra i sin debut. Men till den emotsedda comebacken är det som om hon injicerat sin berättarteknik anabola vilket resulterar i en överdådig men ganska substanslös roman som bara stundtals engagerar.