Nyheter/Utrikes 25 mars, 2022

Aktivister kartlägger ryssarnas inställning till kriget

Som alla krig kräver Rysslands invasion av Ukraina ett visst stöd i hemmaopinionen. Men repressionen gör det svårt att veta vad ryssarna egentligen tycker. En grupp aktivister försöker nu kartlägga det – med risk för sina liv.

Sedan Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari är det många som har frågat sig vad det ryska folket egentligen tycker om kriget.

För att besvara den frågan har oppositionspolitikern Alexej Minjajlo tillsammans med en grupp sociologer och dataanalytiker startat projektet Do Russians want war?.

Genom telefonintervjuer med ett demografiskt representativt urval ryska medborgare samt analys av beteenden i sociala medier kartlägger de hur opinionen utvecklas under krigets gång. Hittills har de publicerat resultaten av två undersökningar. Planen är att offentliggöra nytt material var tionde dag.

I den första undersökningen, som gjordes för tre veckor sedan, fann de att 59 procent av de omkring 1 800 tillfrågade stödde kriget. Men på grund av den hårda censuren och propagandan i rysk media är sådana siffror inte de enda viktiga.

– I den gruppen litar den stora majoriteten, 73 procent, på den statliga propagandan. Det betyder att de inte vet vad som egentligen händer i Ukraina. De tror inte att det är ett krig, utan en ”särskild operation” mot en liten grupp nazister som på olaglig väg tagit makten i Ukraina och som det ukrainska folket längtar efter att befrias ifrån, säger Alexej Minjajlo till Flamman.

Han tror dock att det kommer att förändras i takt med att kriget drar ut på tiden, eftersom propagandan inte kan förklara varför det tar så lång tid att förgöra en liten grupp nazister.

– Propagandan kommer då förmodligen att ändras och börja utmåla alla ukrainare som nazister. Annars kommer det att bli väldigt svårt för dem att förklara varför kriget pågår så länge, varför våra förluster är så stora och så vidare.

En annan upptäckt de gjorde är att en förkrossande majoritet av det ryska folket känner sympati med ukrainarna. Alexejs team analyserade 2,73 miljoner ryska inlägg i sociala medier och såg att 30,4 procent uttryckte sympati med ukrainare och bara 2,4 procent av inläggen innehöll fientlighet mot dem.

– Det stärker tesen att ryssar inte vet vad som händer. För om ett fullskaligt krig pågår och man stödjer det, måste man förmodligen tycka illa om fiendesidan. Men det är inte fallet. 14 procent av alla inlägg innehåller faktiskt personliga förolämpningar mot Putin, säger han.

Ytterligare en viktig aspekt är åldersskillnaden. Ju yngre de tillfrågade är desto större är sannolikheten att de är emot kriget. Enligt Alexej Mijnajlo har det att göra med vilka källor man hämtar information ifrån.

– De som får den från internet, där man konfronteras med olika typer av åsikter, är 13 procent mindre benägna att stödja kriget, även om majoriteten av oberoende ryska internetmedier är nedstängda. Vi har också sett att när folk får sina åsikter från diskussioner med andra är de också något mer benägna att vara mot kriget. Eftersom yngre generationer är mer aktiva på nätet tenderar de att vara mer mot kriget, eftersom de konfronteras med olika åskådningar och ser förstörda ukrainska byggnader.

Förra helgen gjorde de en andra undersökning. De väntade sig att stödet för kriget skulle öka, men exakt med hur mycket kunde de bara spekulera om. Resultatet visade mycket riktigt att stödet hade ökat. Men på grund av de politiska omständigheterna menar Alexej att man inte kan dra några slutsatser av det.

– Vi kallar denna undersökning ”Rädsla”. Som vi hade väntat oss gick stödet för kriget upp med nästan tio procent. Men det betyder ingenting, för repressionen har förstärkts under samma tid.

Den 4 mars antogs ett paket med krigscensurlagar. Bland annat kan man dömas till 15 års fängelse om man kritiserar kriget och stöd för sanktionerna kan också ge fängelse. Alexejs team gjorde ett experiment eftersom de ville mäta graden av rädsla hos de svarande. De delade in de intervjuade i två grupper och gav dem olika svars­alternativ.

– Vi tolkar resultatet som att en del av dem som stödjer kriget gör det för att det är den socialt acceptabla ståndpunkten. Man är rädd och ger det svar som man vet är säkrast. Vi vet att bland dem som inte stödjer kriget är folk mer benägna att inte svara eftersom det är farligt. Men det är inte alls farligt att säga att man stödjer kriget. Till och med dagisbarn uppmanas hylla kriget. Ändå valde tio procent av dem som stödjer kriget att inte svara på frågan, säger Alexej.

Ett annat sätt att mäta hur ärligt folk svarar är att titta på vad de kallar kriget. Alexejs team frågade vad folk tror pågår: är det ett krig eller en ”särskild operation”, som regeringen kallar det? Majoriteten svarade särskild operation.

– Men om man tittar på vad folk söker på för ord på internet är ”krig i Ukraina” 50 gånger vanligare än ”särskild operation”. Så folk använder den officiella termen i undersökningar men de anser själva att det är ett krig, säger han och fortsätter:

– Jag kan citera en 51-årig man som bor i en stad: ”Om jag svarar nej är det för att det är en provokativ fråga. Därför svarar jag att det är en särskild operation. Alla andra svar kan leda till åtal, och jag vill inte det.” En 53-årig kvinna från en by svarade: ”Jag vet inte, om jag svarar er kommer polisen komma imorgon och gripa mig.” Folk är öppna med det.

Ytterligare ett uttryck för den tilltagande rädslan är att allt fler av de tillfrågade vägrar delta i undersökningen, fastän många deltog i den första. En annan orsak till att stödet fortsätter öka är enligt Alexej att sanktionerna från västmakterna ännu inte har börjat märkas för vanligt folk.

– Det påverkar inte än, tror jag. Men de kommer att göra det, det krävs bara mer tid.

Trots det höga stödet i undersökningarna menar han att det aktiva stödet för Vladimir Putin är väldigt svagt. Till exempel har nästan inga större demonstrationer till stöd för kriget ägt rum. Vid dem som anordnas av regeringen, såsom det stora firandet av åttaårsdagen av annekteringen av Krim på Luzjnikistadion i Moskva förra fredagen, deltar ofta anställda vid statsägda företag som bussats in till huvudstaden.

– Jag misstänker att det totala antalet som deltagit i demonstrationer till stöd för kriget är mindre än de 14 000 som blivit gripna för att ha demonstrerat mot det. Och det är trots att de som protesterar mot kriget vet att de kan bli gripna, misshandlade eller fängslade, medan det inte finns några risker med att uttrycka sitt stöd. Men trots det är det nästan bara folk som betalas som deltar i regeringens manifestationer. Den första sådana demonstrationen genomfördes i Sankt Petersburg och det var ungefär 50 personer som kom.

Hur många behöver vara emot kriget för att något ska hända tror du?

– Det beror på hur aktiva de är. Om en procent av ryssarna går ut på gatan och protesterar, vilket är 1,5 miljoner, kan det räcka. Men det kanske också inte gör det. Om våra undersökningar skulle börja visa att 90 procent är emot kriget men ingen går ut på gatan kommer det inte heller att förändra något. Men situationen är unik så jag vill inte spekulera.

Hur ser du på att så många ryssar som motsätter sig kriget flyttar utomlands nu?

– Om Putin vinner och lyckas stanna vid makten kommer han att rensa ut så kallade ”nationsförrädare”. Så ju fler förrädare som finns i Ryssland desto senare kommer de att gripa mig. Att folk lämnar landet är därför inte bra ur mitt perspektiv. Men det är bra att de är i säkerhet. Det är också en tragedi att så många välutbildade människor lämnar landet. En ekonomi bygger på intelligens, inte olja. Denna ”brain drain” är värre än oljeembargot.

Varför väljer du inte att vara anonym som resten av ditt team?

– Någon måste ställa sig upp och säga sanningen. För många är rädda, till och med för att göra det minst riskabla. De säger att har för mycket ansvar för att ta några risker. Men det är precis när man har något att förlora som man måste göra motstånd, annars förlorar man allt.

Väntar du dig att bli gripen?

– Ja, utan tvekan. Såvida vi inte lyckas stoppa kriget snart är det 99 procents sannolikhet att jag blir gripen, kanske fängslad och kanske till och med skjuten. Ryssland lämnade Europarådet förra veckan, vilket innebär att de kan återinföra dödsstraffet. Det kommer i så fall troligen först att användas mot en pedofil eller något liknande, för att visa att det behövs. Men sedan kommer de att använda det mot ”nationsförrädare”. Detta hot gör det dock bara än mer nödvändigt att agera och inte gömma sig.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.utrikes@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 08 juni, 2023

Ryska statsvetaren: ”Det mest idiotiska kriget i landets historia”

Rysk kravallpolis arresterar två unga män under en fredsdemonstration. Foto: AP.

Den ryska statsvetaren Greg Judin har slagits medvetslös för sin fredsaktivism – ändå fortsätter han att protestera. Han besökte Flammans redaktion för ett poddsamtal om det ryska motståndet.

Dagen efter Putins invasion av Ukraina publicerade Flamman en text av den ryska politiska filosofen och aktivisten Greg Judin, som dömde ut kriget som det mest ”vettlösa” i Rysslands historia. Några dagar senare greps han och slogs medvetslös av polis under en antikrigsdemonstration i Moskva.
På en resa genom Stockholm tittar han förbi Flammans redaktion för en intervju. Han är lång, välartikulerad, och vill inte höra ett ord om att han är modig.

– Det var inte bara en brutal invasion av ett grannland, utan av en kulturellt närstående nation som vi delar en lång historia med. Dessutom riktades invasionen i stort sett mot hela världen – inte för att den nödvändigtvis fördömde den, men handlingen var idiotisk då den isolerade Ryssland från det kulturområde som det hör hemma i.

Han säger att Vladimir Putin inte har någon som helst chans att vinna kriget.

– Det finns inte ens någon förståelse av hur en seger ska definieras. Kriget har inte bara förstört relationen till ukrainarna, utan även till alla grannländer. Tidigare talades det om ett ”slaviskt broderskap”, men vad återstår av det efter den här invasionen? Kriget kommer att ha katastrofala konsekvenser för mitt land. Det är verkligen det mest idiotiska kriget i landets historia.

Så håller befolkningen med om det, eller sväljer de propagandan? Enligt Greg Judin är frågan felställd.

– Det första man måste förstå är att Ryssland är ett djupt avpolitiserat samhälle. Folk vill inte ha någonting med politik att göra. Om du vill förstöra en fest i Ryssland så kan du börja prata politik.

Det här skedde inte över en natt utan var en viktig del av Putins politik.

– Så fort Putin vann makten började han odla en nihilistisk inställning till politiken, och han lyckades. Det är en del av hans nyliberala kurs där ekonomin prioriteras över politiken, och allt som betyder något är pengarna på fickan – allt annat är värdelöst. Så om du frågar mig om ryssar tycker si eller så blir mitt svar: de bryr sig inte.

Greg Judin satt även fängslad 2011, när han protesterade mot Putins grundlagsändring som skulle låta honom sitta en tredje presidentperiod – och därmed cementera sin egen makt. Han beskriver detta som en ”brytpunkt”, när det var en öppen fråga om Ryssland skulle fortsätta med allmänna val eller bli en diktatur.

– Det som händer nu är resultatet av vad som hände då. Det var då han konsoliderade sitt monarkiska styre.

Jag ber Judin kartlägga hur den ryska vänstern och fredsrörelsen ser ut.

– För det första har de officiella partierna ingen betydelse. Formellt sett har vi ett flerpartisystem men i själva verket styrs de alla från Kreml. De finansieras till och med därifrån. De har kuratorer på presidentkontoret som övervakar deras uttalanden och beteende.

Den ryske statsvetaren Greg Judin har gripits och misshandlats för sin aktivism. Han berättar om det ryska motståndet mot Putins regim i det senaste avsnittet av Flammans podd Norrskenet. Foto: Flamman.

Detta kallas för den ”systemiska oppositionen”.

– Systemets gränser är väldigt tydligt definierade. Om du anser att Vladimir Putin ska få styra så länge han vill, då får du verka inom systemet. Annars utesluts du omedelbart. Så det vi pratar om nu är den ”antisystemiska oppositionen”.

Men där utanför är det oerhört svårt att formalisera sig som organisation. Alla ansökningar om att bilda ett parti avslås, och man blir omedelbart måltavla för den hemliga polisen, förklarar Judin.

– Så genom åren har folk lärt sig att institutionalisera sin aktivism på till synes apolitiska sätt. Den ideella organisationen Memorial är ett exempel på det – de spelar en viktig kulturfunktion genom att bevara minnet av Sovjetunionens brott, vilket inte är strikt politiskt. Men de har uppenbarligen politiska sympatier, och så fort du intar någon sorts självständig politisk position är du slut.

En annan väg är att etablera organisationer med endast delvis politisk agenda som Aleksej Navalnyjs stiftelse mot korruption, som förvandlades till en politisk rörelse och ett proto-parti. De flesta rörelser utanför systemet är antingen vänster eller liberala, då högern inte har samma problem med den politik som bedrivs inom systemet.

Vissa aktörer har lärt sig att spela inom systemets begränsningar. Bland annat använder de ”smart röstande” där alla oppositionella samlas bakom en enda kandidat, så att valet blir en omröstning för eller emot det styrande partiet. Detta har dock blivit svårare, och i april 2022 avslöjades det att både Apple och Google på Putins order censurerade Navalnyjs listor över föreslagna kandidater.

Andra försöker luckra upp gränsen mellan den politik som förs inom och utanför systemet, som den demokratiska socialisten Mikhail Lobanov (intervjuad i Flamman nummer 49/2021).

– Till slut blev denna strategi väldigt farlig för Kreml. Systemet blev så instängt att det till och med i systempartierna började uppstå ett motstånd som ibland hade effekt. Till exempel 2019 när Navalnyj och andra använde den smarta omröstningsstrategin, vilket oftast innebar att man röstade på kommunistpartiets kandidat. Vad Lobanov gjorde var att kombinera den kvardröjande respekten för Sovjetsystemet med intresset bland unga för nya vänsterrörelser, en allians som framstod som mycket farlig för styret.

Redan före kriget hårdnade stämningen i Ryssland, med förbudet mot Navalnyjs rörelse och nedstängningen av Memorial. Det senare handlade inte främst om att de grävde fram brott under Stalineran, utan att de upprätthöll kapaciteten för politisk organisering utanför systemet.

– Alla försök till kollektiv handling stoppas omedelbart. Intressant nog gäller det även rörelser som stödjer regeringen. Även de är farliga! Inför kriget arrangerades en demonstration av militärer för att visa att det ryska folket stödjer invasionen. Dessa människor blev omedelbart arresterade. Det är så denna regim fungerar. Den gör allt för att avpolitisera samhället. Alla initiativ riskerar att leda över i att självständiga tankar formuleras.

Därför ser Greg Judin Ryssland som ett extremt exempel på den nyliberala politiska logiken.

– Allt som överskrider ens privata ekonomiska intresse betraktas med misstänksamhet. För vem i hela friden bryr sig om andra människor?

Denna inställning kan dock vara på väg att ändras. I en enkätundersökning som Judins universitet genomförde bland unga ryssar frågade de: ”Vilket land borde vara en förebild för Ryssland?” De flesta svarade att det inte spelar någon roll, för att inget ändå kommer att förändras. Men på andra plats kom Sverige.

– Sverige är förstås en symbol – för mer solidaritet, engagemang och respekt mellan människor. Så det finns önskemål om det. Alla vill egentligen ta hand om varandra och styra över sitt eget land, så den här situationen kommer inte att hålla för alltid. Den här klyftan mellan generationerna gör att jag i slutändan är hoppfull.

Lyssna på hela intervjun: soundcloud.com/norrskenetpodd

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Krönika 08 juni, 2023

Soldater och Stridsfordon 90 under övningen Våreld på P7 Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Revingefältet var fram till 1960-talet ett jordbrukslandskap med plats för kvarnar, fruktodling, bränneri, smedjor och ett par mindre fabriker. Här ligger sand- och grustäkter samt våtmarker som kan utgöra viktiga livsmiljöer för många arter. Det gäller inte minst Krankesjön, en av Skånes viktigaste fågelsjöar, och en ranch för ekologiskt jordbruk.

Men nu är det slut med mycket av detta. Försvarsmakten har sedan länge kört ut de permanent boende från fältet, och kräver nu att få utöka sina krigsövningar till den grad att kossorna inte längre kan vara kvar. Det är bara ett av många exempel på hur miljöintresset får kröka rygg för män i gröna uniformer.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jens Holm
red@flamman.se
Rörelsen 07 juni, 2023

Förstatliga och ställ om Sveriges oljeraffinaderier!

Preemraff i Lysekil är ett av Sveriges fem oljeraffinaderier. Foto: Thomas Johansson/TT.

Den svenska klimatrörelsen står inför två huvudsakliga utmaningar. Den ena handlar om vikten av att ställa krav med potential att dra med sig många människor. Ett sådant är sannolikt målsättningen att införa avgiftsfri kollektivtrafik i våra kommuner. Utsläppen av växthusgaser kommer till hela 20 procent från privatbilismen och kravet har dessutom en progressiv fördelningsprofil då nästan alla medborgare bidrar via skattsedeln. Notera också att människor längst ned på samhällsstegen, de som uppbär försörjningsstöd, inte betalar någon inkomstskatt!

Den andra handlar om att resa mer systemöverskridande krav. Det räcker inte med att i allmänna ordalag tala om hur förödande det rådande tillväxtparadigmet är eller vilka miljömarodörer de stora multinationella bolagen är. Kravet att de kvarvarande fossila resurserna måste stanna kvar i marken eller havsdjupen är också i sig otillräckligt. Det som behövs är konkreta analyser, strategier och krav riktade mot det fossila kapitalet, endast så kan vi komma åt den faktiska makten.

På svensk botten saknar vi nästan helt fossila naturtillgångar, utan det blir nästa steg i förädlingskedjan som aktualiseras – raffinaderierna. Vi har i dagsläget fem raffinaderier: Preemraff och St1 i Göteborg, Nynas i Nynäshamn och Göteborg samt dessutom Preemraff i Lysekil. Kravet som bör resas är att dessa raffinaderier förstatligas och att en omställning till miljövänlig och samhällsnyttig verksamhet äger rum: antingen om det går att utnyttja befintlig infrastruktur och teknisk kompetens eller om det är andra anläggningar och teknik som måste till. Ingen ska dock behöva bli arbetslös utan de anställda erbjuds fortsatt sysselsättning i den nya strukturen.

Det som behövs är konkreta krav riktade mot det fossila kapitalet.

Det hela är en process som inte går att få på plats i en handvändning, men ett sjuårsperspektiv – med 2030 som mål – kanske är en rimlig tidsrymd? Sedan måste vi givetvis fundera över vägar att genomföra denna ägaromställning samt vilka alternativa verksamheter som kan vara passande – men utan en betydande folklig mobilisering kommer dock alla goda intentioner att stanna på förslagsstadiet.

Kravet ovan bör också länkas in i ett vidare perspektiv. Förnyelsebar energi – alternativt en ren energieffektivisering – måste gå in och täcka behovet från den raffinerade oljan för om vi i stället importerar samma produkt och volym går poängen förlorad. Det gäller också att åtgärden sprids och väcker genklang bortom våra egna gränser, att strukturella planer upprättas i land efter land och att transnationella samarbeten uppstår, utifrån vetskapen om att de fossila jättarna har sina tentakler utspridda över hela världen.

Anders Karlsson
Socialistisk Politik
Krönika/Kultur 07 juni, 2023

Flerstämmigt. Körsång för integration och som levande kulturarv. Foto: Janerik Henriksson/TT.

När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.

Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar. 

Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Inrikes 06 juni, 2023

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Lisa Ledin (NÄTA, kvinnligt nätverk inom Byggnads), Silvana Vretoska (Kommunal), Karin Stöckel (Gruvarbetarkvinnor) i ett samtal om kvinnors organisering under ledning av Eva Nikell. Foto: Tuija Roberntz.

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Inrikes 05 juni, 2023

”Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.