Inrikes 12 november, 2009

Al-Aqsa spannmål frikändes i hovrätten

Al-Aqsa spannmål friades i måndags i hovrätten.
Malmö tingsrätt har tidigare frikänt insamlingsstiftelsen al-Aqsa spannmål för brott mot terrorlagstiftningen. Ordföranden i tingsrätten, Rolf Håkansson, sade då att han gjort den mest tydliga sänkningen av ett åtal under sin karriär, enligt Sydsvenskan.
Åklagaren Agneta Hilding Qvarnström drev då vidare målet till hovrätten, men mildrade åtalet till ”brott mot internationella sanktioner”. Al-Aqsa spannmål har samlat in pengar till framför allt föräldralösa barn i Palestina.

Åklagaren menar att pengarna har gått till organisationer som stödjer Hamas. Agneta Hilding Qvarnström har tidigare sagt att överhuvud taget skänka pengar till Gaza är att främja Hamas, oavsett om pengarna gått till humanitära ändamål eller inte, eftersom Hamas har så starkt stöd där.

Gamla uppgifter
Men hovrätten menar att Hamas inte är den enda organisationen som bedriver social verksamhet i området. Hovrätten skriver också att även om vissa av mottagarorganisationerna har haft koppling till Hamas, är det inte säkerställt att de vid tiden för al-Aqsas insamling haft ett så nära samröre med organisationen att det skulle vara ett lagbrott att stödja dem.
Hovrätten anser också att mycket av åklagarens bevisföring grundar sig på för gamla uppgifter.
Ordföranden i al-Aqsa spannmål, Khalid al-Yousef, säger att så långt han har kunnat kontrollera har skänkt pengarna till lagliga humanitära organisationer.
Tidigare har även danska al-Aqsa spannmål friats från terroranklagelser.

Okategoriserade 06 augusti, 2025

Forskare: Slopad arbetsförmedling kan skada småkommuner

Enligt forskaren Johan Vikström kan småkommuner ha svårt att bedriva arbetsförmedling likvärdigt. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Arbetsförmedlingens existens innebär ”ett absurt dubbelarbete” som både är dyrt och ineffektivt, skriver KD-politikerna Camilla Rinaldo Miller och Lili André i en debattartikel i Svenska Dagbladet (31/7). De syftar på att kommuner i dag också arbetar med arbetsmarknadsinsatser.

Det är inte första gången sådan kritik framförs. Enligt sociologen Roland Paulsen har arbetsförmedlingen genomgått förändringar, från att förmedla jobb till att administrera och kontrollera arbetssökande. Myndigheten har blivit mer av en ”uppfostringsanstalt”, skriver han till Flamman.

”Ju mer Arbetsförmedlingen privatiserats, desto mer har dess grunduppdrag, att hjälpa människor, fallit i glömska.”

Även om Kristdemokraterna inte skriver under på den slutsatsen, säger partiet att Arbetsförmedlingen i varje fall har fungerat så dåligt att ”kommuner tvingats kliva in och ta över där staten sviktar”.

– Dock riktar Arbetsförmedlingen och kommunen in sig på olika grupper, menar Johan Vikström, forskare på Institutet för Arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), till Flamman.

Han beskriver hur politiker sedan 2019 och framåt har skurit ned på arbetsmarknadspolitiken. Det riskerar att grupper hamnar permanent utanför arbetsmarknaden, och kommunerna tvingas lägga stora resurser på dessa invånare. Han argumenterar därför för en statlig arbetsmarknadspolitik.

– Du riskerar att få väldigt olikvärdig service beroende på var i landet du bor, om kommunerna ska ta över hela ansvaret. Statlig arbetsmarknadspolitik finns just för att hjälpa och stödja folk att flytta dit jobben finns, säger Vikström.

– Kommuner vill gärna hålla kvar människor så att man inte tappar i skatteunderlag. Att låsa fast människor där de för tillfället bor kan vara både skadligt för dem och för samhället.

I debattartikeln nämner KD-politikerna flera lyckade kommuner som visar att kommuner gör jobbet bra: Gullspång, Ljusdal, Haparanda och Markaryd.

I Ljusdal har de lyckats bra:

– Vår arbetsmarknadsenhet funkar väldigt bra. Man har verkligen gjort ett hästjobb och vi har fått ut otroligt mycket människor i arbete, säger Sophie Dahlberg (V), kommunalpolitiker i Ljusdal.
Men hon påpekar också att små kommuner har en begränsad förmåga.

”Du riskerar att få väldigt olikvärdig service beroende på var i landet du bor.”

– Vi är en glesbygd och en landsbygd, så vi har inte förmågan att sköta allting själva.

Ett vanligt argument för decentralisering är att det blir mer anpassat till lokala förhållanden. Men forskaren Johan Vikström menar att det inte nödvändigtvis skulle bli fallet.

– Det kan vara väldigt svårt för en enskild isolerad tjänsteman på en kommun att förstå vilka yrken som är mest relevanta att utbilda sig till och att söka. Det är enklare för en sammanlagd arbetsmarknadspolitik att ha sådan koll.

I en liten kommun, där alla känner alla, kan det kännas jobbigt att ansöka om bidrag och arbete i samma hus, menar Monica Perdahl Täikkö (V), kommunalpolitiker i Haparanda. Varken i Haparanda eller Ljusdal är det dock samma personer som handlägger ansökningar till bidrag och arbete, men det ligger under samma nämnd.

– Jag är säker på att kopplingen kommer att finnas eftersom förvaltningshuset är så litet, säger Täikkö till Flamman.

Och hon tycker att det vore integritetskränkande att kommunen blev enda ansvarig instans för den som kanske både är arbetslös och söker försörjningsstöd. Det kan vara tabubelagt att ansöka om bidrag även när man är tvungen.

– Vi har finska gränsen nära, där är sådant här väldigt känsligt bland folk, säger hon.

Att Haparanda listas som framgångsrikt exempel har varken centerpartisten Janne Lind som är ordförande i kommunalstyrelsen eller Monica Täikkö hört någonting om.

– Då undrar man hur det kommer sig att man har bytt ut en massa folk där. Det har varit strul kring arbetsmarknadsenheten under de två, tre sista åren, säger hon.

Forskaren Johan Vikström säger att om man skulle lägga ned Arbetsförmedlingen, skulle kommunerna ute i landet få kämpa ännu mer.

Sociologen Roland Paulsen lyfter fram ytterligare en fördel med en statlig myndighet med övergripande ansvar för att motverka arbetslöshet:

”En fördel med att ha det på statlig nivå snarare än kommunal, är att systemet blir mer översiktligt och därför enklare att granska och kritisera.”

Flamman har sökt Camilla Rinaldo Miller, Lili André och Kristdemokraterna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 05 augusti, 2025

Hur kan världen fortfarande titta på?

Den israeliska regeringen planerar hur mycket mat som ska släppas in ned till minsta riskorn, och svälter medvetet befolkningen. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT.

Alla vet vad som pågår i Gaza – så hur kan folkmordet få fortsätta? Svaret är den starkes rätt.

Den 25 juli rapporterades i hela världen om spädbarnet Zainab, som dog av svält endast fem månader gammal. Enligt den palestinska hälsomyndigheten hade då 83 barn dött av undernäring sedan 7 oktober 2023, men den senaste månaden har hjärtskärande bilder på palestinier som bara är skinn och ben blivit allt vanligare.

Svälten är knappast den tragiska baksidan av ett krig. Den är kalkylerad ned till minsta riskorn av den israeliska regeringen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 03 augusti, 2025

Paulina Sokolow: Avfärda inte judar som vita, Johannes Anyuru

Det pågår ett folkmord. Men när en uppburen författare avfärdar antisemitism som ”tjafs” måste jag svara.

Johannes Anyuru skriver i Aftonbladet (2/8)  att vi inte ska behöva diskutera antisemitismen medan ett folkmord pågår. Jag önskar också att jag slapp. Att vi bara kunde marschera axel mot axel för Gazas folk, utan reservationer. Men under de senaste månaderna har Johannes Anyuru i stället riktat om sitt fokus på oss inom rörelsen som påtalar antisemitism, och bokstavligen bett om en debatt där han skulle göra ”intellektuell slarvsylta” av oss. Varsågod Johannes, här är den debatten.

Han har rätt i en sak: det som sker är ett folkmord. Men i övrigt är hans svar en besvikelse.  

Anyuru står fast vid sin linje: judar som vill delta i palestinarörelsen förlorar vår trovärdighet om vi reagerar mot antisemitism. Vi ska inte ”tjafsa” om det, skriver han, så länge barn dör i Gaza. Jag försöker förstå honom: menar han att kampen kräver vår tystnad? Eller att kravet på att slippa antisemitism är en ytlig fråga om estetik, om ”renhet”?

Anyuru utmanar mig dessutom att svara på frågan om det är antisemitism att sälja kakor till förmån för palestinska barn. Det är ohederligt. Jag skriver uttryckligen att jag är medveten om hur ordet missbrukas av starka etnonationalistiska krafter världen över.Jag har själv upprepade gånger kritiserat Judiska centralrådet för deras medlemsstadgar som förbinder dem som söker judisk gemenskap att acceptera lojalitet med staten Israel. Den kritiken kan jag framföra just för att jag samtidigt tydligt står upp mot antisemitismen.

Att som Anyuru kalla SKMA för lobbyorganisation ger också oroväckande associationer. Han borde känna till att misstänkliggörandet av sammanslutningar och kommittéer med en faktisk judisk koppling, eller som i SKMA:s fall en föreställd sådan, har en lång och blodig historia. Denna dunkla ”lobby” som säger sig arbeta mot antisemitism ska alltså inte tas på allvar, för att den sägs gömma outtalade ekonomiska eller politiska intressen. När han sedan skriver att det är fascism att ta SKMA på allvar blir det motsägelsefullt. 

Johannes Anyuru gör en stor sak av att jag klippt av hans citat. Så låt oss läsa hela meningen: ”Det finns rasism. Rasism mot svarta, judar, asiater. Det finns inget som heter ’antisemitism’ som sträcker sig utöver det.” Det är just detta min kritik gäller. Att vilja radera ordet ”antisemitism” från vår vokabulär förnekar dess specificitet. Det är inte en rasism bland andra utan har sin egen historia. Det betyder inte att den är mer eller mindre allvarlig. På denna centrala punkt har han inget svar.

En annan sak som Anyuru undviker att bemöta är hans inlägg där judar i rörelsen som påpekar rasism anses hålla fram vårt ”deltagande i motståndet som vore detta deltagande en gåva till de döende, kämpande, ännu levande palestinierna. Som något som kan villkoras och schackras kring tills allt är perfekt för just MIG.” 

Här finns flera problem. Det hånar inte bara judar som tvekar att delta på grund av den antisemitism som inte adresseras av arrangörerna – det använder också ett ordval med långa skuggor. Jag har svårt att tro att en så driven poet, som alltid väljer precis rätt ord, inte känner till att ”schackrare” är ett klassiskt antisemitiskt begrepp. Det har länge använts om judar eftersom vi anses rotlösa, snåla och ”smarta i affärer”. Vi har inga känslor, vi beräknar. 

Vad betyder ord när folkmord pågår? 

Mycket skulle jag påstå. Särskilt om man som Johannes Anyuru är en uppburen författare med en stor följarskara. År 2025 är väldigt sent att tro att sociala medier inte är en del av offentligheten, för ord kan göra skada även där. Man kan tycka att det är skillnad på publicerade essäer och nattliga, ursinniga utfall. Eller Johannes, så kanske du ska ta ansvar för hur du uttrycker dig på Instagram?

”Det rör sig minimalt bakom pannbenet”, skriver du om mig, och jag har ett ”oförtjänt självförtroende som känns vitt”. Jag ”vit”, ett barn till flyktingar och barnbarn till offer för förintelsen och pogromer. Att anklaga judar för vithet är ytterligare ett anrikt trick för att beröva oss agens. För som vita kan vi per definition inte utsättas för rasism. 

Så vilken röst den sanna: den välartikulerade essäisten eller den nattliga? Någon gång i framtiden, när allt är över och världen förstår att ett folkmord ägt rum och att en kultur utplånats, kommer vi att behöva förstå sambanden. Och om vi då inte har ett språk för att skilja mellan legitim Israelkritik och antisemitism riskerar vi att ställas inför ett skräckscenario. Att man än en gång kommer att säga: det var ni, judarna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 02 augusti, 2025

Jonas Elvander: Vad har vi ens EU till nu?

Ursula von der Leyen och Donald Trump möttes i Skottland förra helgen. Foto: Jacquelyn Martin/AP.

Under mötet med Trump sålde Kommissionen ut hela Europa, från fattiglapp till rikeman. Varför ha en union som inte ens kan försvara de egna kapitalisterna?

Förra söndagen landade Donald Trump i Skottland för ett möte med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. I vanlig ordning inleddes besöket med en golfrunda, under vilken presidenten överröstade pressens frågor om hans kopplingar till den avlidne pedofilen Jeffrey Epstein med hög operamusik från golfbilarna.

För en gångs skull var det dock inte de absurda scenerna som fick störst uppmärksamhet. I stället var det handelsöverenskommelsen mellan Trump och von der Leyen som togs emot med svarta rubriker. Det var en ”mörk dag för Europa” sade Frankrikes premiärminister François Bayrou. ”Europas förödmjukande sommar” löd en rubrik i Financial Times. Vad hade hänt?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 01 augusti, 2025

Cronqvists psykologiska käftsmällar var unika

Lena Cronqvist (1938–2025) framställde barnet som fullt av agens och sårbart mörker. Foto:

Depression, barns utsatthet och parrelationens alla faser – inga svåra ämnen var omöjliga för henne. Med Lena Cronqvists bortgång avslutas ett helt universum av svensk konsthistoria.

Det finns konstnärer vars konst fungerar som måttenheter av tid. Så länge de finns, existerar en speciell version av min värld. När de en dag stilla kliver ut, inleds en ny tid och man snubblar till lite. En ny balans måste återupprättas. En sådan konstnär var Lena Cronqvist. 

Mitt första möte med hennes konst var Madonnan från 1969. En ung kvinna sitter vid ett fönster och håller en bebis i famnen. Den putande magen avslöjar att förlossningen skett nyligen och ansiktet uttrycker en äcklad frånvaro. En stillsam kritik av kvinnors ännu kringskurna villkor under den progressiva guldåldern. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 01 augusti, 2025

Shahram Khosravi: Tvingad på knä

En demonstration framför den tidigare amerikanska ambassaden i Teheran, den 4 november 2019. På plakaten står: ”Vi ska aldrig acceptera förnedring.” Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

USA:s attack mot iranska kärnkraftsan­läggningar den 21 juni var knappast ovän­tad. Den nästan fem decennier långa konflikten mellan länderna, som började med revolutio­nen 1979, har präglats av en politik byggd på för­nedring. I den islamiska republikens retorik var revolutionen ett uppror mot västlig arrogans. Ledarna talade om estekbar, som betyder arro­gans, och fångar iraniernas känsla av förnedring inför USA:s nedlåtande hållning.

Förödmjukelse verkar kollektivt men känns personligt. Som iranier i diasporan har jag all­tid tvingats förhålla mig till den: att skämmas över regimens handlingar, känna att mitt hemland isoleras, att mitt pass förlorar sitt värde vid grän­sen till det globala nord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 augusti, 2025

Sjukvården har blivit mellanchefernas Eldorado

En sköterska transporterar en patient från akutrummet på Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.

När vården går på knäna hålls utbildningar som ingen hinner gå på. Mittokraterna kallar det inkludering, men för oss vid sängkanten känns det som ett hån.

Jag försöker hålla koll på nyheterna på in­tranätet på det stora sjukhus där jag jobbar. Det blir oftast först efter arbetstid, när jag samlar kraft för att orka byta om.

Västra Götalandsregionen har stora problem. Vårdplatserna räcker inte till, och efter Millen­niumkraschen står vi snart utan ett fungerande journalsystem. För att spara pengar har ledningen dessutom infört ett taligenkänningsprogram som sägs vara intelligent, men som snarare påminner om en halvdöv ABF-farbror som vägrar hörapparat, missförstår allt och fabulerar fritt. Tungrott är bara förnamnet.

Kring allt detta – Millennium, vårdplatsbristen, det usla systemet – pågår utredningar och vi väntar besked. Det är dem jag letar efter när jag kollar in­tranätet. Men sommaren har börjat, allt går på halv­fart. Förutom vårdbehovet, förstås. Efter tre dagar utan uppdateringar dyker det äntligen upp något: ”Visa ditt stöd för allas lika rättigheter genom att flagga regnbågsfärgat på Teams!” Sedan en instruk­tion om hur man byter bakgrundsbild till en Prideflagga. Ridå.

Nu är färgbakgrunder inte allt de gör för att uppmärksamma hbtqi-frågor. Ak­tivisten Mian Lodalen har också bjudits in att föreläsa, och jag skulle gärna lyss­na. Men det är inte som att vi i vården får släppa patientarbetet för att gå på före­läsningar. Den här ligger visserligen på lunchtid. Men då har vi platsmöte för att prioritera patienterna till de begränsade vårdplatserna, med krävande förhandlingar. Sedan en macka vid datorn för att beta av akuta ordina­tioner, en sväng till dagvården, och sedan tillbaka till avdelningen.

Så vem kan egentligen gå på föreläsningen? För­modligen samma personer som publicerade tipset om Teams-bakgrunden. Kommunikationsstrate­ger, HR-specialister, projektledare – de som lever i ett parallellt universum på samma sjukhus. Fors­karna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg har kallat denna växande grupp för mittokratin – administra­törer i chefsroller som ska spegla omvärlden (DN Debatt, 6/7 2024). Läkaren och satirikern Andreas Thörneby satte fingret på skillnaden: ”Sjukvården bemannas av två grupper av medarbetare: De som kan boka in ett förutsättningslöst möte i övermor­gon 10-12. Och de som har patienter då.”

Det är lätt att raljera. Men mittokratin har blivit ett självspelande piano. Jag ser redan hur bakgrun­den och föreläsningen snart räknas som ”lyckad kompetensutveckling”. Fast min gissning är att knappt en enda undersköterska, sjukskö­terska eller läkare kunde gå. Kompetens­utveckling som sker i en ekokammare räk­nas tydligen också – så länge det ser bra ut i årsredovisningen.

Här om månaden rapporterade P4 Väs­terbotten (21/6) att 60 chefer i regionen inte har några anställda. Politikerna blev upprörda. Jag blev inte förvånad. De che­ferna sitter nog inte sysslolösa heller – de är säkert stressade, kanske till och med utbrända. Av allt ropande i ekokammaren.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 juli, 2025

Universitetsupprop för Palestina sprider sig till Tyskland

Polisen bryter upp en propalestinsk samling på Bremens universitet i maj 2024. Foto: Lars Penning/dpa via AP.

I våras lanserades Uppsaladeklarationen, som krävde ett stopp på svenska samarbeten med israeliska universitet. Nu har initiativet inspirerat ett liknande upprop i Tyskland. ”Israeliska forskare säger att de behöver pressen utifrån”, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

– Jag har bett några personer att vänta med att skriva under uppropet, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

Ramis Örlü, professor i strömningsmekanik vid norska Oslomet, stämmer in.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 31 juli, 2025

Pride kan välta regeringar

Demonstranter protesterar utanför Ungerns ambassad i Stockholm den 28 juni, i samband med att Budapest Pride går av stapeln trots förbud. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Visst har Pride blivit ett företagsjippo – men som jättemarschen i Budapest visar kan den också bli en front för att besegra högern. Så låt oss stolt fira friheten att älska vem man vill.

När jag gick i Prideparaden för några år sedan gick en bekant fram till en kamouflageklädd soldat med regnbågsflagga i handen och pekade lång­finger mitt i ansiktet på honom. En exilrysk flykting i vår grupp reagerade med chock.

”I Ryssland drömmer vi om att försva­ret skulle tåga med oss”, sade hon. ”Där kastar de oss i fängelse.”

Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner

Denna vecka är det Pride igen, och som vanligt diskuteras festivalens själ. Den autonoma vänstern håller sitt Reclaim Pride på Hägerstensåsens medborgarhus, efter år av kritik mot paraden som ett fö­retagsjippo. I den konservativa vänstern kring tidskriften Tiden har man i stället länge vänt sig mot socialdemokratins fo­kus på ”godhetssignalering och identitetspolitik i stället för materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet” (25/3 2020).

Båda rörelserna har poänger. Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner.

I sin bok Selling social justice (2025) kallar Jennifer C Pan detta för ”progressiv nyliberalism”: företag som omfamnar Pride, antirasism och andra pro­gressiva symboler för att putsa varumärket. Efter mordet på George Floyd 2020 strömmade hund­ratals miljarder dollar från USA:s största företag och stiftelser till olika ”rättvisesatsning­ar”. Samtidigt ökade ojämlikheten, facken försvagades och arbetsvillkoren försäm­rades.

Att Spotify eller Google hissar regn­bågsflaggan kostar ingenting, men ger in­trycket av ett företag som står på de svagas sida. Resultatet är att representation och inkludering ersätter frågor om makt och materiella villkor. Jennifer C Pan beskri­ver detta som en förskjutning från univer­sella krav – som full sysselsättning, välfärd och jäm­likhet – till symboliska åtgärder och ”equity”-språk (”DEI”) som varken hotar vinster eller förändrar livsvillkoren för majoriteten. I Sverige kulminerade denna rörelse 2014 – vilket uppmärksammades i ett specialnummer av Flamman förra året.

Men Pride är mer än så. Den 28 juni marscherade 200 000 människor genom Budapest, trots högerregeringens hotelser om kameror med ansiktsigen­känning, böter på 5 000 kronor för deltagande, eller till och med fängelse. Visst har den globala popu­listhögern försökt elda på ett sexuellt kulturkrig för att slippa prata om tråkigheter som vårdköer och trasiga järnvägsspår. Men därmed har de också öppnat upp en front där de kan besegras. Det skulle inte förvåna mig om frågan om hbtq-rättigheter blir Orban-regeringens fall, precis som den lär ha bidra­git till valförlust för det homofoba polska partiet Lag och rättvisa 2023.

Läs mer

Rätten att älska vem man vill är trots allt en av de enklaste debatterna att vinna. Och oavsett strate­giska överväganden ställer man sig på de förtrycktas sida om man inte är en liten lort.

Sverige rankas återkommande bland världens mest inkluderande samhällen, och det är något att vara stolta över. Joakim Storeide, chef för årets Pridefestival, har utlovat en ”kärleksfest utan mot­stycke”. Jag ser ingen anledning att tvivla. Så låt oss fira friheten – och om en och annan fascist blir för­bannad så är det en extra bonus.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 31 juli, 2025

Serbiens unga är trötta på myglandet

Under ledning av landets unga har Serbien slungats in i enorma protester med hundratusentals deltagare. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Efter åtta månaders demonstrationer har den serbiska studentrörelsen fortfarande inte lyckats få regeringen att avgå. Men trots regeringens brutala svar fortsätter protesterna. Flamman besöker Belgrad.

Han bär mörkblå, civila kläder. Handen vilar tungt vid byxlinningen, pekfingret utsträckt. Blicken är illavarslande tom.

– Okej, Magnus. Hur stavas ”Sturm”?

Mannen är agent för Kobras, Serbiens militära elitstyrka för inre säkerhet. Deras främsta uppgift: att skydda politiska toppar.

Att han dyker upp här i Novi Sad, framför ett anonymt hyreshus, stärker aktivisternas teori: att före detta premiärminister Miloš Vučević bor i en nybyggd lyxvåning som består av hopslagna lägen­heter i fastigheten.

Hur hamnade jag här? Vi spolar tillbaka.

Protesterna i Serbien har rasat i snart åtta måna­der. Det utlösande var en tragedi: taket på tågstatio­nen i Novi Sad kollapsade och 16 personer dog. Fyra månader tidigare hade stationen återinvigts efter en dyr renovering.

Sedan dess har Serbien befunnit sig i politiskt kaos. Studenter och lärare har stängt universitet, gymnasier, grundskolor, ja till och med förskolor. Vägar blockeras dagligen och varje månad deltar hundratusentals i jätteprotester. Men vad handlar det egentligen om?

Jag hade kunnat börja vid Generalstab-bygg­nadens ruin i Belgrad, bombad av Nato 1999 och sedan dess bevarad som ett antiimperialistiskt minnesmonument. Nyligen arrenderad av staten till Donald Trumps svärson Jared Kushner för att förvandlas till ett av USA-presidentens hotell.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)